1909: Modernautställningen i Malmö

Häromdagen besökte jag Modernautställningen på Moderna i Malmö. De tre utställningarna i Modernaserien (2006, 2010 och 2014) får nog sägas ha en karaktär som är ganska lätt att se. De två första har handlat om ett urval av vad museet anser vara intressanta svenska konstnärer med dagsaktualitet. Om den tredje kan man säga att det rör sig om samma sak fast regionen har utvidgats till att omfatta ett antal länder. Därigenom blir det omöjligt att bli representativ. Det urval man har gjort kunde ha varit ett helt annat men man kan utgå ifrån att det ändå hade blivit ungefär samma resultat: En hygglig utställning med socialkritisk konst. Inget fel med det. Utställningens förtjänst är att den visar vad som är standard i samtidkonsten och att det rör sig om en standard som fortsätter att etablera sig. Curatorn Andreas Nilsson inleder med ett Foucaultcitat (det har man hållit på med sedan 1990-talet) ”We are in the epoch of simultaneity…” Och han drar till med: ”Konstnärerna i utställningen utmanar både det offentliga rummet och museets traditionella rum, liksom gränsen mellan det fiktiva och det dokumentära.” Samtidsutställningarna brukar alltid göra det så frågan är om det finns så mycket utmaning kvar. Att blanda fiktion och dokumentär är en annan slagdänga liksom att gräva och sampla i arkiven. Och man läser flitigt e-flux journal, husbonden röst för den medvetne i samtidskonstvärlden.

Det är ingen dålig utställning. Samtidskonstens standardvara är i sig kvalitetssäkrad. Man gör sina efterforskningar (det går fort nu med hjälp av nätet) bearbetar ett material, finner en något så när fyndig vinkling och genomför därefter Installationen. På riktiga biennaler är man medveten om att det bör ingå något slående visuellt och ibland lägger man ner stor möda för att få en visuell helhet. I Malmö finns det ingenting som riktigt bryter ut. Man får nöja sig med att gå in i de enskilda konstprojekten, vilket kräver en del förberedelse. Med ett 40-tal deltagande konstnärer blir det omöjligt att sätta sig in i allt eller se genom det omfattande filmprogrammet.

Bortsett från att man har inkluderat en del gamla kändisar saknas det några mera kända konstnärer. Egentligen finns det bara en, nämligen engelsmannen Tris Vonna-Michel (884). Hans bidrag är stilrent Vonna-Michell: En diaprojektor som visar bilder samtidigt som konstnären framför sin berättelse. Han är bra på det och han har också haft en kometkarriär. Han är dessutom nominerad till Turnerpriset. Varför han är med beror med största sannolikhet på att han har varit stipendiat i Stockholm. Hyggligt känd är också Cezary Bodzianowski som gör enkla handlingar i vad man kan kalla för Fluxustradition. Men man kunde nog ha funnit något bättre det man visar, konstnären följer en leksaksfågel. Fascinerande är dock att läsa hur konstnären skrivs in i den socialkritiska diskursen: ”Bodzianowski framför en inverterad kritik med sin envisa vägran att underordna sig sociala regler och begränsningar till följd av kapitalistiska intressen i tid och rum och profit. Hans ihärdiga uppvisning av ett icke ändamålsenligt beteende är början på ett vidgat normalitetsbegrepp”. Lägg märke till slutet: ”början på ett vidgat normalitetsbegrepp”. Ja, när kommer fortsättningen?

I alla fall är det lite märkligt att konstatera att var man än sig i världen vänder, vare det till Nordens länder eller Baltikum, stiger samfällt och utan missljud densamma konsten som vi numera alltid ser. Men samtidsfenomenet är värt att fundera över. Så utställningen skall man inte missa om man har konstintresse.

Modernautställningen