1985: Vem var det nu som stångade?

Som konstnär är det oftast så att man inte skall vara aktiv i den debatt som man skapar. RH-projektet tycks dock kräva en del aktivitet från upphovsmannen. I det här läget tycker jag i alla fall att det är meningsfullt att parera en del av påhoppen. Idag skall jag göra några kommentarer till en artikel av kulturredaktör Sara Meidell på Västerbottens-Kuriren.

Man kan ana hur det skall utvecklas när man läser titeln ”Lars Vilks konstprojekt har imploderat”. Det centrala budskapet från Meidell är Stångaren. Vilks stångar och stångar mot samma punkt och han har förlorat all den respekt som anständigheten kräver: ”Och att försöka få Vilks stångande med huvudet mot samma muslimfientliga punkt år efter år att se ut som det test av konstnärlig frihet som snarare hade tecknat en sökande rörelse, är förstås inget mindre än hyckleri.” Sålunda en muslimfientlig stångare som låtsas sträva efter konstnärlig frihet. Som jag brukar säga skapar betraktaren verket och ofta även konstnärens intentioner. För att sedan argumentera mot sin egen skapelse. Konstverket har dock en högst väsentlig uppgift här, som Duchamp säger, att möjliggöra betraktarens skapande akt.

Meidell fortsätter sedan med stångandet som hon nu kallar för ”framhärda”. Som jag ständigt påpekar har jag inte lagt till något av större betydelse. Meidell, liksom många andra, kan inte förstå sitt eget medium. Medierna uppmärksammar när Vilks blir angripen eller utsatt för komplotter och då kan det förefalla som om han har gjort något onödigt. Låt oss bara se på de vanligaste exemplen. Jihad Jane-historien som 2010 dök upp fullständigt oväntat. Min föreläsning om konst och yttrandefrihet i Uppsala. Gossarna som skulle elda upp mitt hus. Komplotten vid Röda Sten i Göteborg. Äggkastarna i Karlstad på Utrikespolitiska Föreningens arrangemang. Utställningen i Östersund där jag skulle visa en videobearbetning av en fransk opera. Alla dessa åstadkom en stor medieuppmärksamhet men frågan är vad jag ”framhärdar”. Men det är förstås så att Meidell önskar att det skulle finnas en sådan förklaring eftersom den passar in i hennes världsbild.

Riktig övertygande är det nog ändå inte ens för Meidell så hon tar sats igen: ”Sammantaget är det inte otänkbart att Vilks produktion skulle falla under begreppet hets – en strikt bedömning av Vilks akter lägger sig inte långt ifrån det Dan Park ägnat sig åt och med rätta dömts för i hetsåtal.”

Alltför många av dagens skribenter är bekväma. De har en åsikt och skriver för att få fram den. Hade hon lagt ner ett obetydligt arbete på den här saken hade hon lätt kunnat se att RH är prövad och friad i ärendet. Hemmasonen Park fick också vara med i denna svepande gest.

Meidell avslutar med konstens undergång i hat och hot: ”Indirekt har terrorn öppnat för nästa person att under konstens flagg och enligt Lex Vilks hetsa och hota, pusha gränser alltför långt.
Så byggs ett hat in i samhället, så självradikaliseras konsten och det öppna samtalet.”

Det finns liksom inte något som helst som skulle tyda på det.

Alla ser uppenbarligen inte på RH-projektet som Meidell. Tommy Olsson inlägg i Klassekampen skall man inte missa.