Efter det att Rikard insisterat på intervju, insisterar han nu på att jag skall tala vad jag ”gillar (älskar?)”. Innan jag går in på den frågan skall jag bara meddela att Enanderdiskussionen fortsätter och mitt inlägg kan ni läsa via adressen här. Enligt förljudande kan vi förvänta oss svar av Enander i morgon.
Nå, det var det här med att gilla och att älska. Det var bättre förr när konst var ett estetiskt betraktningsobjekt. Jag är konstkonsument av stort format och sätter i mig ändlösa mängder. Jag är klart medveten om att praktiskt taget allt är utbytbart, det finns redan annat och det kommer mera. Låt mig säga att intressant, fyndighet och fascination kan vara bättre uttryck för relationen till samtidskonsten. Och att den bär på ett olycksbådande bäst före datum. Någon privat konstkonsumtion att tala om har jag inte. Det finns tillräckligt många tyckare.
Väl är det någon förhoppning som konstälskaren jagar. Jag kom att tänka på det när jag läste i Stig Larsson i fjor utkomna artikelsamling – den kan rekommenderas – Artiklar 1975-2004. Ett och annat skriver han också om bildkonst. Svårt fält att tränga in i för den som lagt sin tonvikt på litteraturen. Tänkvärd, åtminstone, är hans ”Konst/Ingenting” (publicerad i Kris 1983). ”Mycket få konstnärer kan idag använda figurativa element, kan överhuvudtaget återskapa element från den värld vi kan se utanför konsten…En sorts bildförbud råder. Men det är ett förbud som kommer inifrån konsten.” Nu blev det inte alls så och var det dessutom inte heller 1983 då New Image, Transavantgardet och De Nya Vildarna härjade i konstlivet. Men det kunde kanske verka så från en något eftersläpande svensk konstscen.
Om det nu är viktigt att tycka om konst, och jag antar att Rikard är inne på den linjen, så kan man fråga sig hur mycket man skall tycka om den. Skall man tycka så mycket att det inte längre går att föra en privat talan? Alltså inte bara ett ”kul för mig” eller ”ljuvligt dekorativt” eller i korta adjektiv som ”läckert”, ”hänförande” ”befriande” utan ett ännu större. Hade inte ordet sublimt varit ramponerat av alltför många utställningar och seminarier kunde det kanske ha varit ordet. Att med konsten nå Det Absoluta, den föreställningen är nog djupt nedgrävd i alla allvarligt menade konstintressenter. Ni minns säkert scenen i Herzogs Fitzcarraldo när båten dras över berget och den raspiga 78-varvaren repar fram Enrico Caruso. Ett inte oävet försök men man får sälja sig dyrt, mycket dyrt, för i det här området råder det blixthalka. I ovannämnda artikel gör Stig Larsson ett försök med Frank Stella: ”I vissa av Frank Stellas tidiga svarta målningar, som till exempel Jill, Tuxedo Park och Turkish Mambo, känner vi en svag känsla av svindel inför de tunna vita mönstren. Någonting drar oss inåt, men vi vet att det här inte finns något ’inåt’. Detta som är oberörbart eftersom det inte kan namnges.”
Det här blev så stort för Larsson att han drog till med ett ”känner vi”. Men, som det blir när kylarvätskan strömmar till: Eller inte. Vem orkar en Frank Stella till? Han var fortfarande att räkna med på 1980-talet.
Men helt utan Det Absoluta det nog inte går. I en eller annan form måste det visa sig. Och ”vi” kan vara säkra på att det visar sig i den nära framtiden. Redan laddar Documenta bössorna, läs gärna min lilla krönika på Kunstkritikk.
Att gilla eller inte gilla är inte längre frågan.
”känner vi en svag känsla av svindel” Frank Stella Jill 1959
Bara helt kort ett tips. Om du öppnar frame i new window så får du en direktadress till artiklarna i HD.
Ha en bra dag/ Jocke
Genialt Jocke. Är åtgärdat.
Det är inte Enanders utfall i första hand, utan Linda Fagerströms analys av den institutionella teorin, tycka vad man vill om den, som får en att vilja packa väskorna och lämna landet.
Heders/ Jocke
Jocke, du ser det. Här har du en konstvetare och mångårig kritiker som har doktorerat och som inte kan något om den institutionella konstteorin.
Det är verkligen sorgligt, men inte särskilt förvånande. Ännu tråkigare är att det ofta är den generaliserande fördomen som vinner mot den komplexare sanningen. Det kanske beror på någonslags instinkt. Eller bara lättja?
Ha det/ Jocke
Godagens Vilks.
Jag undrar vad du tycker om denna skapelse.
http://hd.se/kultur
Enander i farten igen och det är ingen hejd på honom. Han bemöter kritiken med ilska, kan man väl konstatera. Intressant att han menar att ”postkonceptualismen” är en återvändsgränd utan att för den sakens skull specifiera det närmare (varför han anser det, vad exakt han menar är i en återvändsgränd och vad han skulle tänka sig att konsten skulle göra istället, etc)och dessutom menar att det är kärnan i det han vill diskutera.
Ska du fortsätta debatten, Lars?
Det här med gilla eller inte gilla. Om du skulle backa lite då. Du skrev din avhandling i konsthistoria med en tämligen tydlig och då, som jag förstår det, i svenska sammanhang ny teoritisk attityd. Det sägs att det var ett himla liv på din disputation, men att du utan större problem rådde ut stormen. Men då i alla fall, eller kanske innan – hur drogs du in mot konsten, vad lockade – var det teoretiska frågor eller bilder av olika slag?
En lång och vindlande väg. Berättelsen om målaren som blev intrsserad av konceptkonst och som okritiskt och med begränsade insikter satte igång med en egen upplaga av Conceptual Art. Vid fel tid dessutom. Teorin och praktiken har alltsedan dess gått hand i hand. Jag vet fuller väl att jag har två roller, teoretikern och konstnären. Aldrig mötas de två.
Doc. Säkert hade man roligt när man gjorde den.
Rasmus. Jag tror inte jag skall fortsätta den debatten. Men debatten kommer troligen att fortsätta med några inlägg till.
Vill precis som Vilks rekommendera Stig Larssons ”Artiklar 1975-2004” och framförallt artikeln om (glömt vad den heter) diskotek som skrevs 1979. Mången intressant disko-iakttagelse!