Som sagt, Okwui Enwezor ämnar kröna och avsluta sin biennalkarriär med en storslagen och politiskt angelägen utställning i Venedig. Eftersom konstvärlden är med på noterna är förutsättningarna goda. Dessutom förefaller det som om det kan bli god underhållning. Emellertid är det inte lika lätt med realpolitik i konsten. Tania Bruguera är en av de inbjudna konstnärerna. Som jag redan har skrivit om är Bruguera kvarhållen på Kuba i väntan på rättegång. Detta på grund av hennes projekt att upprätta en zon för yttrandefrihet i Havana. Även i Havana har man biennaler och det råkar vara så att Havanabiennalen öppnar i maj. Man kan vara säker på att Brugueras fall inte är löst vid den tidpunkten. Den internationella biennalen med en kompetent uppsättning av socialkritiska curatorer och konstnärer tvingas förhålla sig till fallet Bruguera. Man kan förutsätta att de inte är särskilt förtjusta i den saken. Trots allt är Kuba en sista utpost. Havanabiennalerna har gott anseende inte minst genom att de i ett tidigt skede var inriktade på konstnärer från tredje världen. En bojkott har inletts. Frågan är alltså hur de inbjudna konstnärerna, varav flera stora världsnamn, kommer att reagera.
Enwezor är förstås i trångmål för nu handlar det inte om curaterad politik. Han väljer diplomatiskt å ena sidan å andra sidan. Havanabiennalen har ju gjort så mycket för de mindre kända konstnärerna från tredje världen.
Den politiska konsten fungerar uppenbarligen bäst när den inte berör världen utanför konstvärlden.
Vi kan också se motsvarande politiska konst i väst – fast det motsatta: Upprättande av zoner mot yttrandefrihet.
De stora frågorna är väl om konstvärlden fungerar som en konservator för skadliga och förlegade marxistiska idéer med en elitär,leninistisk tendens. Och om konstvärldens consensus kring dessa idéer har någon påverkanskraft i realpolitiken.