Del 231: Kreuger & Kreuger på Lunds konsthall

Utställningen ”Det möjligas konst” öppnades den 19 januari i Lunds konsthall. Utställningen som visar arbeten av Miriam Bäckström (1254), Arturas Raila (3399), Ion Grigorescu (2512) och Raqs Media Collective (4400) är ett arbete av den nytillsatte utställningsintendenten Anders Kreuger. Ja, man kan nog understryka att det faktiskt är ett arbete av Kreuger. Och inte bara av utan i högsta grad om. Han skriver: ”Jag har flera syften med Det möjligas konst. Ett är att ge en fingervisning om vart min forskning är på väg…de fyra konstnärskapen i utställningen får … representera varsitt begrepp (artikulation, illustration, självreflektion, spekulation) som jag tror kan användas för att ringa in ett tänkande och en kunskap som kuratorn behöver…”

”Jag försöker sätta fingret på det särskilda tänkande, den speciella kunskap, som kuratorn utvecklar i sin ställning mellan konstnär och publik, praxis och teori, administration och skapande.”

Kreuger är doktorand på Malmö konsthögskola och det han säger ovan är det som förordats i konst som forskning. Konstnären skall studera sin process och skriftligt redovisa vad som är speciellt med konstnären. När man vet det är det tänkt att man bättre skall kunna förstå vad som är konst som forskning. Då det inte bara är konstnärer utan även curatorer som håller på med doktorerandet är det givet att samma frågeställning också får gälla för curatorn.

Kommer det någonsin fram något ur denna grundforskning? Är konstnären och curatorn speciell? Jag tror själv inte det, men det spelar ju ingen roll. Forskningsbollen är satt i rullning och den är finansierad. Vi kan räkna med att det kommer mera.

Anders Kreuger har många stora frågor som han vill lufta med utställningen. Han berättade på vernissagen att han skulle ha velat göra en utställning om konstnärer som slutat med konst. Man skall förstå att det inte skall uppfattas bokstavligt. Ingenting är så banalt och vanligt som en konstnär som lägger av. Nej, det skulle vara en konstnär som slutar av outsägliga skäl, slutandet som en konstnärlig handling. Kreuger hade dock ändrat sig och ville istället se var konstens gränser går. Som introduktion till denna tanke citerar han ett längre stycke av Henri Bergson där denne skriver om vad som är möjligt. Det är inte precis världens bästa text, men den är skriven av Bergson och hukad bakom filosofen kan Kreuger kasta fram stora frågor: ”Vad är egentligen möjligt i konsten? Finns det något som är omöjligt i konsten?” Och för att inte glömma sig själv tillägger han: ”En sådan utställning kommer också att handla om kuratorns möjligheter. Vad får kuratorn göra? Finns det något han inte får göra?”

Kreuger gjorde klart att han inte ställde frågan ”Vad är konst?”. Det kan man förstå alldenstund han då skulle tvingas slå huvudet i den institutionella konstteorin eller hamna i modernismens gyttjebad. Nej, det här skulle handla om konstnärer som ville komma bort från konsten. Konst och konstnärer som närmar sig momentet ”komma bort från konsten” är omhuldade av konstvärlden. Mekanismen är välkänd: Ju längre bort från konsten man kommer, desto bättre blir konsten och renderar poäng och klättring på artfacts. Men bort-från-konst-längtandet är en stadig älskvärdhet i konstvärlden och varför inte pröva en gång till?

De många frågor som flyter ut från Kreuger och som tydligen är ämnet för hans forskning kan besvaras på stående fot. Vad får kuratorn göra? Ja, det bestämmer konstvärlden. Det enklaste sättet att ta reda på detta är att beskriva hur konstvärlden ser på curatorn, vad som anses vara bra och mindre bra med dennes aktiviteter. Det är t ex inte fel att göra en utställning med konstnärer som man har i sitt eget stall. Grigorescu och Raila har under lång tid varit objekt för Kreugers intresse. Han har även ordnat ett seminarium med dem på Malmö Konsthögskola. Och han har samarbete med Miriam Bäckström. När man bänkar sig i konsthallen för att se genom den 34 minuter långa film, som hon låter visa, finner man, inte oväntat, Kreuger som medverkande i filmen. Sådant är tillåtet, Kreuger är inget undantag. Men det är sällan det direkt redovisas. Men vi får hoppas att Kreugers forskning skall glänta på förlåten så att vi kan få se hur en curator arbetar och få veta t ex varför vissa konstnärer har blivit valda och inte andra. Kreuger vet naturligtvis vad som är tillåtet för en curator. En så rutinerad medspelare i konstvärlden känner väl till hur man uppför sig för att vinna terräng och anseende.

Låt mig avsluta denna första avdelning av utställningen i Lunds konsthall med en av Kreugers framstötar vilken minner mycket om en västgötaklimax:

”Konstnärliga handlingar (idéer, skapande) sker visserligen oftast inom på förhand fastställda ramar (utställningar, publikationer) men förblir ändå oförutsägbara i Bergsons absoluta bemärkelse, d.v.s. man vet aldrig på förhand vilka resultat (verk, presentationer) de kommer att få eller hur de kommer att mottas.”

Om man dämpar ivern att försöka säga något djupsinnigt kan man slå fast att varje konstnär med automatik kommer att sträva efter att inte vara förutsägbar. Det är en gyllne regel som är självklar. Skulle det inte komma fram i själva utställningsobjektet kan andra aktörer i konstvärlden hjälpa till genom att uppfatta eller skapa en diskurs som visar hur rikt och oförutsägbart verket är. Och om inte annat kan man hoppas på att kontexten från omgivning och samhälle kan ge konstverket ett lämpligt ryck. Konstens oförutsägbarhet är nästan alltid förutsägbar; konstvärlden kan tryggt vila i förvissningen om att nästan all konst är standardkonst. Inget fel med det. Så måste det vara. Men det får inte vara så. Därför är standardkonst per definition försedd med det som Kreuger vill se: ”Det som intresserar mig här är emellertid den politiska sprängkraften hos konstnärligt uppbyggda subjektiviteter snarare än konst med uppenbart politiska förtecken.” Ett riskfritt uttalande.

Och hur var det med västgötaklimaxen. Ja, den lär gå så här: I himmeln är det underbart. Det är härligt. Ja, där är det…trevligt.

Filosofer som används av Kreuger i katalogtexten för att ge utställningen tyngd:

Hannah Arendt

Henri Bergson

Gilles Deleuze

(forts följer)