Jag är nöjd med gårdagens seminarium i Helsingfors. Som jag har sagt är ett av problemen med yttrandefriheten att så få tycks förstå vad den innebär. Bortsett från de lagar som reglerar den har den inga begränsningar. Men det betyder inte att yttrandefriheten i sig utgör en kvalitet. Det finns en parallell med den institutionella konstteorin där man ofta förväxlar klassificering med värdering.
Därför blir de ständigt återkommande harangerna med att yttrandefrihetens rättighet åtföljs av ”ansvar”. När man kommer in på det handlar det om att göra en kvalitetsbedömning och hur ett yttrande förhåller sig till den gällande moraliska normen i samhället. Den normen kan variera något och ger upphov till att en del debattinlägg blir kontroversiella. Inlägg som ligger långt under normen har ingen utsikt att bli publicerade i något anständigt medium. Publiceringsmöjligheterna bör man också nämna eftersom många som har synpunkter på yttrandefriheten har fått för sig att det existerar någon form av publiceringsrätt för alla yttranden. Det gör det naturligtvis inte.
Man skall inte heller glömma bort att kvalitetsbedömningen av ett yttrande inte får göras på ett alltför lättvindigt sätt. Bortser någon från kontextuella poänger och anser sig svårt kränkt bör man begränsa sitt medlidande.
Och så förstås att principen för yttrandefrihet tillåter inte att den besvaras med våld eller hot om våld.
Reglerna är inte särskilt komplicerade och borde inte vara svåra att komma överens om. Men tyvärr är det inte så. Det är därför jag har ett intresse av att få möjlighet föreläsa och delta i debatter i den här frågan.
All heder åt parlamentsledamot Mika Raatikainen och min meddebattör och docent Arto Luukkanen för ett välordnat arrangemang.
Länkar till video från mitt framförande finner man bland gårdagens kommentarer.
Den här artikeln kan understryka behovet av inte glömma bort yttrandefriheten.
Ser fram emot den dag då moskéerna bjuder in Lars Vilks för att föreläsa om den sekulära yttrandefriheten. Den imam som vågar lyfta på förlåten och utmana medeltiden bör nomineras för fredspriset.
Samtidigt får man inte förglömma att det medeltida antagligen var en förutsättning för Lars Vilks spikraka karriär och kändisskap. Ett högt pris må man tillägga men en resa som naturligtvis inte kunde ha förutsätts.
Allvaret har så sakteliga tagit DN’s ledarredaktion i besittning.
Har tidigare bemärkt mig en oförblommerad beundran från Åsa Linderborg och en oväntat korrekt bevakning av händelserna i Karlstad från Expressens sida.
En omsvängning är alltså på gång , frågan är hur snabb och djupgående den blir.
Än är det långt kvar innan etablissemanget oförbehållsamt stöder den yttrandefrihet som enligt grundlagen ska råda i Sverige.
Den viktigaste orsaken är de inskränkningar av yttrandefriheten som omsorgen om utvalda grupper skapat.
Inskränkningarna gör det svårt att förstå vad yttrandefriheten innebär.
De utvalda grupperna verkar ha särskilt svårt att förstå på vilket sätt de är skyddade.
Sammantaget har vi fått en situation där grundlagen i praxis satts ur spel.
Demokrati utan yttrandefrihet är en omöjlighet.
Ur detta perspektiv blir betydelsen av Lars insats tydlig – vi kan alla se vad som står på spel.
Parallellen mellom ytringsfrihet og den institusjonelle kunstteorien er svært interessant. Det tydeliggjør en viktig ting: bevissthet om historien er viktig, men vi må sette fokuset på samtiden.
Ifall ni missat detta.
Länk till ett sevärt äldre finskt TV-program från 2010. Kurt Westergaard och Lars Vilks. Uleåborg-baserade konstnären Ville Ranta samt en iman i Oulo i nordFinland.
Början av programmet är på finska, men det mesta är sedan på engelska.
Lars Vilks i ett långt avsnitt, 07.00 – 16.45.
https://www.youtube.com/watch?v=U7DcsjLKXSc
Måste vara tufft för Vilks att se sitt hem men inte kunna återvända dit. Så är det rätt att straffa någon fysiskt för en påstådd mental kränkning? Det visar väl tyvärr bara på att religionen skapar feghet och mindervärdighetskomplex hos sina utövare vilka inte klarar av att bli ifrågasatta.