En bekant och konstkritiker gjorde mig uppmärksam på ”Metamodernismen”, en term som introducerats av kulturvetarna Timotheus Vermeulen och Robin van den Akker. Deras artikel skrevs 2010 men de har fortsatt att lägga fram sina synpunkter. Här är t ex en liten videopresentation.
Jodå, Metamodernism är på sitt sätt träffsäkert som beskrivning av konstvärldens status – men också för världen i övrigt. En enkel metafor som herrarna har lagt fram förklarar hur det hänger ihop. Åsnan går efter den fastspända moroten. Det är modernismen, där tror man på framgång. Sedan kommer postmodernismen och då blir det bara en cynisk och ironisk figur. Så metamodernismen där man fortsätter att gå efter moroten trots att man vet att man inte kommer att nå fram. Man måste försöka tro på något, i alla fall anstränga sig, välja någon sida som man kan ha glädje av. Dock kan man inte säga att det är en helt täckande beskrivning. I konstvärlden finns sådana djupt allvarligt menade företeelser som konst som politisk aktivism och konst som forskning. En del av anhängarna till detta tror säkert att moroten fortfarande är tillgänglig och resultatet blir att man förnyar den modernistiska optimismen. Men i det stora hela är det nog så att konsten har hamnat i sitt metamoderna tillstånd.
Utanför konsten är valen lättare och många morötter är uthängda för att springas efter.
Metamodern Sounds In Country Music/Sturgill Simpson
http://www.youtube.com/watch?v=r4o1mnpSmfs
m/
För övrigt, Maz’ud Zavarzadeh introducerade begreppet metamodernism redan i mitten av 1970-talet….
Sköt om dig…
/m
Trevligt att se Mohammad tillbaka i spalterna. Med musik och allt. Metamodern som beteckning på dagens tillstånd var naturligtvis inte möjligt på 1970-talet. Så brukar det vara med nya termer. De har använts förr men med annan betydelse.
Klart är att vi befinner oss i en tid som ännu inte fått sitt namn, med flera spelare som deltar i namngivningsleken. 2006 så försökte Alan Kirby med digimodernism (http://en.m.wikipedia.org/wiki/The_Death_of_Postmodernism_and_Beyond) men det nappade inte. Även post- millennianism och, det tämligen fantasilösa, post post- modernism har prövats utan att få genomslag.
Lars: Du har ju talat om ”socialkritiken” som efterträdare till postmodernismen, i alla fall i konstvärlden. Är begreppet ditt eget påfund och hur går det för det?
Om man översätter ordet ”metamodernismen” till svenska blir det då ”låtsasmodernismen”? Eller är jag helt ute och seglar?
”Socialkritiken” kommer från Boris Groys, en artikel i Artforum på 90-talet. Det förekommer ibland, något mera ofta talar man om ”civilisationskritik”.
Skulle snarare säga ”bortom modernismen”.
Jag har länge haft problem med förstavelsen ”meta”, ofta får man intryck av att det används av folk som vill skryta över hur bildade de är. Enligt Wikipedia kommer det från grekiska ”över” och man exemplifierar med ”En metadiskussion är en diskussion om en diskussion, eller om formerna för den.”
I samband med kritiken mot SCA’s vidlyftiga flygresor har vi ett bra exempel med styrelseledamoten Anders Nyréns försvar att det som skall åtgärdas är ”perceptionen av SCA:s kultur”. Så fick han med annat fint ord.
Ja, ”metamodernism” kunde avse diskussionen om vad som definierar modernismen.
Eller så är det inte ”meta” om modernismen som sådan utan om hur modernismen ändrar ”meta”.
”att konsten har hamnat i sitt metamoderna tillstånd.” – menas det att den modernistiska konsten har blivit uppfylld, och nått vägs ände ?
Att den modernistiska konsten har nått vägs ände är en vida accepterad uppfattning. Moroten kan aldrig nås när den hänger på en pinne. Den modernistiska konstfronten är inte längre möjlig att urskilja.
Jeg synes essayet velskrevet – her gjorde gulroten sin misjon for meg. Joda, jeg måtte lese det flere ganger samt Google begreper underveis.
Her er det nok av tråder å gripe tak i. Spesielt likte jeg bildet med pendelen som svinger mellom, ikke bare to, men flere poler. At metamodernisten både er postmodernist og modernist – og dermed ingen av delene – i en ”unsuccessful negotiation, between two opposite poles” kan sikker flere enn meg kjenne seg igjen i.
Lars, du sier at de ikke treffer helt, fordi vi i kunstverdenen har ”sådana djupt allvarligt menade företeelser som konst som politisk aktivism och konst som forskning”. Jeg har forstått RH-prosjektet som kunst som forskning i sosiologisk forstand, men har kanskje misforstått noe her. Har du tips om artikler eller essay som går nærmere inn på ”kunst som forskning”?
När det gäller religion-kritisk konst, låg väl bolsjevismen tidigt långt framme, i sin hets mot kyrkan.
Men då det var politik att fysiskt ge sig på kristendomen. Förstöra dess kyrkor, och avrätta präster.
… så blev det i lag förbjudet att kritisera judendomen. Lag med hårda straff (dödsstraff) mot så kallad antisemitism.
I någon mån har väl den västerländska konstvärlden följt samma spår. Kan jag tolka ”meta”-ramarna för modernismen så här ? :
– det ligger inom modernismen att kritisera kristendomen,
– men utanför modernismen att kritisera judendomen.
– och när det gäller islam så har kritik legat inom modernismens ramar, men detta har varit känsligt.
Och att känsligheten för att kritisera islam beror på att ”meta”-ramarna delvis består av det politiskt korrekta ?
Minnesdagen: jag skulle inte tolka det så, utan istället mena på att modernismen är kritisk till religion överlag. Mycket förenklat består modernismen av av två typer av idéer:
A) Ett välkomnande av fysikens och naturvetenskapens landvinningar under senare delen av 1800- talet och första halvan av 1900- talet. En stark tro på att skapa ett bättre, mer rationellt samhälle, utan religiösa dogmer. (Wittgenstein, Popper m.f.)
B) Antimodernisterna, som menade att det nya samhället reducerade människorna till något dem inte var, en rationellt handlande agent. De gillade sällan religion, samtidigt som de ofta såg på det nya ateistiska vetenskapssamhället som en religion i sig. (Heidegger m.f.)
Ja, jag tror säkert man kan säga att modernismen (eller den moderna konsten) är kritisk till religion överlag.
Men i praktiken, i den kontext som det västerländska samhället befunnit sig i efter 1945, så behandlas inte de olika religionerna likvärdigt i konsten.
Det är modernismens konkreta ”meta” som jag är ute efter. Var gränserna i ”meta” går i praktiken.
Och den har, förmodar jag, eller snarare är jag rätt säker på, både synliga och osynliga gränsdragningar, som är kopplade till det samhälle som konsten befinner sig i. Alltså, det som kallas det politiskt korrekta, finns i konsten. Och det är därför somliga kan komma med det absurda påståendet att Dan Park inte är konstnär.
Lars Vilks har skrivit att vad som betraktas som konst, det bestäms i slutändan av de ’viktiga’ personerna i konstvärlden. De som har pondus. Det är då dessa viktiga människornas idéer och åsikter om konst som utgör ”meta” för modernismen.
Dock vill jag förtydliga det du säger i sista stycket. ”Viktiga” personer i konstvärlden bestämmer inte vad som är konst. Den frågan är skäligen ointressant. Däremot bestämmer de kvaliteten. Samtidigt skall man komma ihåg att den här gruppen är mycket stor och inte homogen. Dessutom är det helt normalt att varje område har sina makthavare. Så även konsten.
Minnesdagen: viktigt att inse är att postmodernt intellektuella makthavare talar mycket om teori men inte har någon egen teori, om man med teori menar sådana naturvetenskapen håller sig med. Så vad håller då postmodernisterna på med? Ja, snarare rör det sig om antiteori.
En viktigt uppgift – kanske den viktigaste – för postmodernister är att blottlägga dolda maktstrukturer. Det utgår från Claude Levi- Strauss som gjorde det på primitiva stamfolk i Amazonas djungel. Så man tog den traditionen vidare, fast in i vårt västerländska samhälle. Teori inom t. ex. naturvetenskapen är inget annat än makthavarnas metod för att styra folket (se Foucault: biopolitik). Makthavarnas propaganda ska man inte söka i politiska lagar, distribution av ekonomiska medel; utan studera i damtidningar, reklam osv. för att hitta de underliggande budskap vi blir översköljda av utan att veta om det (Barthes, Zizek m.f.)
Vi tar Vilks och rasismen som exempel. Både Mohammad Fazlhashemi och Åsa Linderborg brukar förklara det som att Vilks är rasist utan att han vet om det; en grumlig redogörelse följer (oftast guilt by association) för hur något han sagt eller gjort är rasistiskt. Likt en deckare utan ett mord.
Metamodernism, morötter och livet.
Är nog sig likt. Speciellt morötter tror jag?