”den stora konstens kvalitet: ett omedelbart anslag tillsammans med ett svårpejlbart djup.”
Det här skriver Carl-Johan Malmberg i sin bok från 2009 M Möten med Mahler, Melville, Duras och minnets atleter. Malmbergs bok är värd att läsa. Den utgör en motpol till de flesta av dagens surrande skriverier där det har kommit att handla om att med minsta möjliga ansträngning kungöra en åsikt.
Men åter till uttalandet. Förmodligen ligger det något i det. Det verk som Malmberg avser är Michelangelos ”Manchestermadonna”.
Trots att den är ofullbordad fungerar den väl med sin sammansatta figurkomposition. De omålade figurerna till vänster är inget hinder för en modern betraktare. Men det är klart att ett omedelbart anslag kan man finna i många konstverk. Men det räcker alltså inte eftersom den intrikata delen ”svårpejlbart djup” är ett inslag som gör att man inte kan bli klar med den. Tolkningarnas möjligheter och mångfald. I den här bilden tycks de inblandade ägna sig åt läsning. Madonnan har förmodligen redan läst och Jesusbarnet sträcker sig efter ett dokument som förmodligen har ett ödesdigert innehåll. Madonnan visar bröstet utan att detta är helt motiverat. Det kunde göra henne till en Femenförebild om någon hade upptäckt det.
Man skall naturligtvis inte bortse från den kronologiska faktorn. Anslag och djup måste passera genom det moderna konstbegreppet med vilket det ambitiösa djupet blir en annan och filosofisk-estetisk möjlighet som inte var tillgänglig under högrenässansen.
För övrigt kan man konstatera att den Malmbergska kvalitetstesen utan vidare kan innefatta sådant som Duchamps pissoar. Självfallet rubbar det inte den institutionella teorin. Konstvärlden måste uppfatta en sådan kvalitet men de angivna anslagen ingår utan vidare i konstens traditionella kriterier.
Karl Ove Knausgård skriver idag i DN om svenskarna och litteraturen i en intressant pendang till diskussionen om konstens kvalitet.
Utgångspunkten är den kritik han drabbats av efter utgivningen av sin första roman i svensk översättning.
Hans beskrivning kan med fördel också användas för att förstå de reaktioner rondellhunden åstakommit i vårt land.
Besynnerligt att svensken endast är ”modig” när det gäller att i flock lyncha oliktänkande.
Svensken var ju en ryggradslös fähund med ett vått finger i luften under uppseglingen till andra världskriget.
Idag visar vi samma undfallenhet inför islamismen. Inget sant mod här inte!
Fast det stämmer inte, Knausgård är en av vårt lands mest älskade författare. För egen del tycker jag han skriver manipulativt och med en sorts inbillad relevans. I själva verket har han inget att säga. Förmodligen är ”Min kamp” bortglömd om 15 år.
Graven & Rurik
Har ni läst Min Kamp?
Nej, men om du säger att den är värd att läsa så gör jag det.
Från Graven :
Någon har sagt – ”de modigaste svenskarna stupade vid Poltava och de mest företagsamma av de som blev kvar utvandrade så småningom till Amerika.
När tillräckligt många stuckit började sossarna vinna valen och där står vi nu . .”
Detta blev sagt på 60-talet och mycket har ju skett sedan dess . .
Ludvig & Pöbeln : Är inte intresserad av Knausgårds litterära produktion . .