Filmvetaren Hynek Pallas skriver en liten betraktelse (Expressen) över en rapport om hur svensk film representerar Sverige. Eftersom konstnärlig kvalitet hr blivit allt svårare för utredarna att handskas med är det betydligt enklare att avgöra om filmer uppfyller kravet på rådande värdegrunder och mångfald. Filmskaparna får i fortsättning främst ägna sig åt att räkna vem och vilka man har med, hur länge och vad de talar om. Samt naturligtvis vem som utövar makt mot en grupp.
Fenomenet har inte gått lika långt i konsten. Det kan bero på att konstens framgångsrikt har försvarat sin elitism och därmed slipper problemet med att påverka en större publik. Men det får förstås räknas en del även här.
Rättvisa och ansvar väger tungt i kvalitetsbedömningarna. Det kan faktiskt utmynna i en utopisk framställning. Vem skulle vara mera skickad att göra ett sådant försök än den vänlige och evigt optimistiske Rirkrit Tiravinija (102)? Just nu visas hans DO WE DREAM UNDER THE SAME SKY på konstmässani Basel. Det var tidigare ett billboardprojekt men nu är det ekologiskt, servering av Thaimat och te vilket den konstintresserade lätt känner igen som en typisk Tiravanija. Hans stora tid var på 1990-talet som pionjär inom den relationella estetiken. Idag är det stillsamt, vackert och passande. En mikroutopi i den stora kapitalistiska dansen på Baselmässan. (Mutual Art)
En av konstnärerna i Modernas utställning ”Efter Babel” är Kadia Atter (206). Han tillhör 00-talets generation då konstvärlden sökte sig till konstnärer som kunde representera det postkoloniala. Och det gjorde fransmannen Kadia Atter som har rötter i Algeriet. Jag erinrar mig hans mycket omtalade installation från 2005 Flying Rats. Den bestod av ett antal barnfigurer, modellerade med fågelmat, i en stor bur med duvor. En destruktiv historia med många associationsmöjligheter. På Baselmässan visar han ett lite väl illustrerande verk Arab Spring från 2014. Kuber med glasfönster som demoleras av konstnären. (The Art Newspaper)
Flying Rats
Våra revisionister svarar inte på relevanta frågor som direkt eller indirekt berör deras övertygelse.
Däremot refererar de gärna till böcker och länkar som saknar all trovärdighet.
Eller breder ut sig över saker de föredrar att tala om.
Det blir alltså nödvändigt för oss andra att spekulera om orsaken till deras tystnad.
Ser två alternativa förklaringsmodeller som mest sannolika.
1. Revisionisterna kan inte svara. De saknar kännedom om de enorma mängder information som finns tillgänglig om nazisternas brott mot mänskligheten under sin tid vid makten i det tredje riket.
2. Våra revisionister vill inte svara.
De inser att fakta talar emot deras övertygelse och föredrar att behålla den intakt.
Hur man ska förhålla sig till detta beror på hur man uppfattar revisionisterna.
Ser man dem som företrädare för en politisk ideologi är hela åsiktsriktningen apart.
Däremot kan den passera som ett slags religiös sekt där övertygelsen får ersätta kravet på saklighet.
Ovanstående inlägg återfinnes också där det egentligen hör hemma , på nr 2072 ”Den revisionistiska komedin”