Ett pedagogiskt exempel i samtidskonsten. Den pågående Venedigbiennalen hyser också den tyska paviljongen med temat ”Fabrik”. Konstnärerna visar upp en rad föredömligt politiskt korrekta projekt om flyktingar och kritik mot den neoliberala kapitalismen. Allt som sig bör och med respektingivande envishet skulle man kunna tillägga. Självfallet är det ingen som bryr sig om det här som ständigt återkommer som tema i ansvarstagande utställningar. Nu har man gjort ett förtvivlat försök att nå ut med en förlängning av sitt budskap genom att protestera mot de tyska nedskärningskraven gentemot Grekland. Konstnärerna kräver att inga besparingsåtgärder får företas inom sektionerna hälsa, kultur och undervisning. Det kan låta bra, men man undrar hur konstnärerna har tänkt sig de praktiska åtgärderna. Å andra sidan är detta en liten nyhet i konstvärlden och bara där.
Så agerar alltså de äldre konstnärerna (som har haft sin storhetstid under de senaste tio åren). Morgondagens konstnärer i Tyskland tycks inte vara lika engagerade i politiska spörsmål. Det kan förstås bero på att de ännu inte har lärt sig hur man uppnår stjärnstatus i konstvärldens elitstyrkor. Men det kan också vara en modifiering av diskursbildningen
En modifiering av diskursbildningen verkar vara på tiden. Klasskampen är bortrationaliserad. Litteratur och musik genomgår avintellektualisering och gottköpsomvandling inför penningen. Detsamma bör hända konsten. Å andra sidan ställer det helt nya krav på ”elittrupperna” vad gäller tillgänglighet och flexibiltet i ryggraden, kanske i såg hög grad att slutprodukten inte längre kan kallas ”konst”? ”Elit” i betydelsen ”intellektuell elit” säljer inte många ex i Euterpes, Melpomenes och Tersichores räjonger.
Målar vår egen konstnär några tavlor i hemförvisningen.