2113: Provokatörer i väst och i öst

Det har inte undgått mina kommentatorer att Nils Dardel-utställningen på Moderna i Malmö har blivit kontroversiell. Orsaken är ingen större överraskning utan handlar om den fanatism som har pågått en längre tid då konstnärliga verk skall anpassas till tidens moral. Museichefen John Peter Nilsson är dock mycket nöjd med de ursäktande lappar han har fått till stånd vid ett par av målningarna, ”ett museum som agerar i nuet”. Ett av de kontroversiella objekten utgörs av en svart mytologisk Diana. Ajaj, här var det fråga om en ”stereotyp”. Man kan dock fråga sig hur en svart Diana skall te sig i en naivistisk teknik och i den småskaligheten.

Jesús Alcalás artikel i Ystads Allehanda redovisar den svenska antirastiska panikångesten. Inget är för smått för att skapa intensivt intresse i de antirasistiska ligorna. För att inte tala om deras motvilja att hålla någon som helst intellektuell nivå. Hur skall man exempelvis tolka en svart Diana?

Den här historien visar också att konstinstitutionerna inte kan åstadkomma något överskridande, den officiella politiken är dess ideologi. När något blir kontroversiellt beror det på en omvänd utmaning, alltså den kontrovers som uppstår när man finner något man tycker att man borde ursäkta sig för.

När jag är inne på detta kan man fundera på Ai Weiwei. I en artikel i The Spectator (som jag fann på FB). ”En konstnär för lata västvärldscuratorer” lyder överskriften. Artikeln ifrågasätter Ai Weiwei konstnärliga kvalitet. Om vi ser till Artfacts är hans kvalitetsnivå superb, ranking 35. Men frågan är varför han har hamnat där. Är det hans verk som lockat eller hans kritik av den kinesiska regimen? Svaret är ganska enkelt, det handlar främst om regimkritiken. Studerar man hans kurva på Artfacts ser man hur han 2011 (året han arresterades) med ett litet ryck sätter av mot den absoluta toppen. Det blir svårt för museer och kritiker att skilja mellan att stödja hans kamp för yttrandefrihet och hans verk. Men det är trots allt en utbredd uppfattning att Ai Weiwei inte är särdeles intressant som konstnär, åtminstone inte på den nivån han har hamnat. I den internationella samtidskonstens elitstyrkor har han inte heller mycket att hämta. Han landar inte i centrala biennaler, hans konst är alltför kapitalistvänlig.

Man skall dock inte mena att han är obetydlig. Hans genomslag kom genom Documentautställningen 2007. Då genomförde han sitt projekt ”Fairytale” då han i relationell estetisk anda lät flyga in 1001 kineser till Kassel. Dessutom placerade han lika många kinesiska stolar på olika platser i utställningen. Det fungerade väl. 2010 kom han till Tate Modern med sina miljontals solrosfrön handgjorda i porslin, en utställning som väckte stor uppmärksamhet. Men det började då också knorras på allvar eftersom han exploaterade lågavlönade arbetare.

Man kan lätt förstå att Ai Weiwei är attraktiv i västvärlden som provokatören som utmanar den statliga makten. Men det är i Kina och Väst kan bekvämt hylla denne överskridare som inte ställer till någon oro i de egna leden. I västvärlden irriteras makten av sådant som ett par konsthistoriska verk, en svart Diana och en huvudjägare. Gör någon ett medvetet provokativt verk på samma tema kan man räkna med att det går på samma sätt som med Ai Weiwei, arrestering.