Man får väl se det så att i konsten väljer man ämne. Under 1800-talet var det t ex vanligt att behandla mytologiska eller historiska motiv. Sedan kom en lång period med landskap, stilleben och modell innan det var dags att pröva konstobjektet själv, ”utan titel”. Idag har vi en längre tid kunnat följa den konstnärliga undersökningen som stereotypt brukar anges som gällande kön, hierarkier, etnicitet, autenticitet, historieskrivning, nationalism m. m. Detta ingår i politiska projekt som syftar till att förbättra världen. Budskapet är onekligen där men de flesta konstnärer inser att man måste krångla till saken på den här punkten genom en betydande tillsats av obegriplighet. Curatorerna har dock större möjligheter att ge luft åt politisk tydlighet och den möjligheten utnyttjas väl.
Visserligen är det ingen nyhet men man får ändå säga att historieskrivning är ett just nu hett ämne i samtidskonsten. Ett näraliggande exempel är Göteborgsbiennalen som öppnade för några dagar sedan. Historieskrivningsintresset är förstås bara en variation på ett givet tema, den västerländska historien skall ifrågasättas som exkluderande och det har pågått ett bra tag. Inget sensationellt eftersom denna genre redan är väletablerad inom forskningen och inte minst i konsthistorieskrivningen. I konsten får den dock gärna en mer dramatisk appell. Så t ex på Signal i Malmö där Allison Smiths utställning öppnar den 18 september:
”Men hur vi tolkar historien är aldrig neutralt. I en tid när vissa krafter önskar vrida tillbaka klockan genom att åberopa kulturella, nationella och ekonomiska argument av tvivelaktig karaktär, är historiens spöke mer närvarande än någonsin. Frågan är hur vi iscensätter den.”
Konsten har onekligen tillgång till en ny mytologi (som romantikerna i 1800-talets inledning hade så stort behov av att skapa) där vi kan urskilja den i mänsklighetens historia alltid pågående kampen mellan de goda och onda krafterna. Inget fel i denna dramaturgi men frågan är vad som kommer fram när bisaken budskapet dras ifrån.
Thierry Geoffroy har främst gjort sig känd som en notorisk kritiker av samtidskonsten och dess biennaler. Han har samtidigt försökt skapa ett alternativ som har lett till en rad utställningar på olika håll, Emergency Room. Detta skall nu bli en akademi som först dyker upp i danska Holbæk. Hans tanke är att konsten skall bli ”ultrasamtidskonst”, att konstnärerna skall reagera så snart de upptäcker att samhället lider av någon dysfunktion.:
”THE ACADEMY OF EMERGENCY ART believes that artists have precious intuition and duty to express as soon as they spot dysfunctions in the society.
They can send alarms in the form of artworks. Their ability to be in time can be trained and educated.
Artist can even be in advance of the accidents. They have the capacity to spot and unveil what may be an issue tomorrow and have important implications for our future.
In order for these important artistic visions to reach a large attentive audience as fast as possible, what artist feel NOW has to be produced and made visible in real time – before it is too late.”
Allting går fort i dagens samhälle men Geoffroy vill att det skall gå ännu snabbare. Biennalerna tycks rusa som molnen på himmeln men det finner han alltså fullständigt otillräckligt. Dessutom, i bästa romantiska anda, menar han att konstnärerna har förmågan att sia om framtiden. Det är en gammal idé och som man brukar säga, den var dålig redan då.
Förhoppningen om konstens genombrott som samhällsproblemens slutgiltiga frälsare är alltså ännu inte över. Vi får dras med det ett bra tag ännu.
Jeg er glad for at jeg som samler av kunst ikke trenger å bry meg om kunstverdenen, men kan kjøpe på tvers av den.
Den västerländska historien skall givetvis ifrågasättas?
Varför det? Västerlandet är den avgjort lyckosammaste civilisationen hittills. Övriga pretendenter kan bara bidra till kuriosa i jämförelse. Visserligen är vår i synnerhert moderna historieskrivning i stora stycken förfalskad. Men detta bara förvärras genom att i syfte att härska över oss dessutom förneka allt vi är unika med och dock kan vara stolta över. Om konstvärlden spelar med i sådan propaganda är den ett redskap åt historieförfalskarna vid det globala rodret och Dickies hittills framgångsrika konstteori ifrågsatt.
Förhoppningen om konsten som samhällsproblemens lösare existerar väl bara i konstvärlden (?), samt eventuellt hos politiker som finansierar viss konst genom att beskatta folks arbete.
Musiken dras med samma politiska problem, den duger inte som den är, trots att den existerar för sig själv av sig själv, utan när den ska finansieras offentligt måste den ha påstådd positiv social påverkan på tex inlärningsförmågan i matematik, eller vara aggressionshämmande på individernas samspel. Vara nyttig, helt enkelt.
Själv tittar jag förstrött på Jonas Bohlins betongstolar och liknande, de är väl gamla numera, och fula.
Vad händer om konsten befrias från politiken och socialismen? Blir fult omodernt då?
Att ”befria” konsten från politiken lär inte vara möjligt. Om man deklarerar en sådan ståndpunkt är det också ett politiskt ställningstagande.