Idag var det pressvisningar av två nya utställningar på Moderna och Konsthallen i Malmö. Moderna öppnar utställningen ”Objekt och kroppar i vila och rörelse”. Det är ingen märkvärdig utställning, arrangerad av konstverk från samlingarna men en väsentlig påminnelse om ett centralt konsthistoriskt skede: ”Det långa 60-talet”. Detta avser genombrottet för den konceptuella konsten i New York. Att det kallas för ”långt” beror på att det inkluderar ett par år in på 1970-talet En av dåtidens aktörer, konstnären Richard Tuttle (152) var på plats och han skrädde inte på orden: ”We were living in creative times”, varpå han fortsatte: ”Now we are not living in creative times”. Även om han är ett partiskt vittne får man ändå ge honom rätt. Det stämmer överens med den uppfattning som tonar ner det postmoderna genombrottet. Vad som hände vid den tiden, alltså under 1980-talet i USA och kring 1990 i Europa var egentligen bara ett allmänt accepterande av den konceptuella konsten från 60-talet. Men så småningom anlände man alltså till dagens konstvärld, ”Den Internationella Samtidskonsten” (effektivt institutionaliserad). Samtidskonsten är oerhört produktiv och ger ifrån sig otroliga mängder av fruktansvärt bra konst. Dock föga anmärkningsvärt.
Tuttle framhöll också att 60-talets minimalister och konceptualister var altruistiska och ville skapa en bättre värld. Det är säkert riktigt men de var naturligtvis lika ineffektiva som dagens i den riktningen mera uttalade försök. Skall man summera detta kommer man fram till att den politiskt ineffektiva konsten i bästa fall kan vara effektiv i konstvärlden.
Richard Tuttle uttalar sig
Utställningsrummet
På Malmö Konsthall är det retrospektiv utställning (”Light Time Tales”) av Joan Jonas (175). Jonas har var med ett bra tag och tillhörde 60-talets pionjärer i New York (alltså i ”creative times”). Först på 2000-talet började hon få större uppmärksamhet och det senaste decenniet har hon blivit ett hett namn. Hennes performance är vanligtvis överrika på symboler och effekter och är befriade från distinkta moraliska budskap. Jag tycker dock att hennes bästa arbeten är från de tidiga åren kring 1970, svartvita filmer med enkla handlingar.
Joan Jonas på plats i konsthallen med tyvärr avgående konsthallschefen Diana Baldon
Översikt
Lars Vilks: en teoretisk fråga. Anton Corbijns svartvita fotografier av kända musiker och skådespelare faller väl under stilen expressionism?
Och hur skulle du kategorisera David LaChapelles fotografier? I min värld är de väldigt expressionistiska.
Expressionismen är en konsthistorisk stil som inte inkluderar fotografiet. Den avser främst det tidiga 1900-talet och den abstrakta expressionismen under 1940- och 50-talen. Sedna kan termen användas för att tala om att något har karaktären av att vara ”expressivt” eller ”expressionistiskt”.
Anton Corbijn är en fruktansvärt tråkig fotograf.
Om hans svartvita, stela och ibland rent fåniga bilder förmedlar någon slags expressionism så är det dysterhet.
Tyvärr har han fotograferat många artister som jag gillat, så man har fått stå ut med hans bilder alltför ofta.
Hans tidiga bild på Joy Division i tunnelbanan är en klassiker, men tyvärr verkade han därefter ha fastnat i deras dysterhet, eller så var det tvärtom.
http://1.bp.blogspot.com/_3VmRI-df85U/TExSONuKd3I/AAAAAAAAQXA/X4bScSgz_zs/s1600/joy-division-anton-corbijn.jpg
Minnedagen: håller med. Finns en sameness över Corbijns foton som gör den enahanda. Men jag uppskattar kontrasten mellan svart och vitt.
Lars Vilks: Ok. Hur skulle du i rent konstnärliga termer kategorisera David LaChapelles fotografier?
Jag behöver inte anstränga mig. LaChapelle är väl etablerad i konstvärlden och har en god position. Kombinationen av superrealism, surrealism och sociala budskap är det som man brukar framhålla. Och det är väl riktigt. Dessutom då en ”cross-over” mellan mode och konst.