Lördagskvällens konferens om politisk konst blev lyckad. Lars Vilks-kommittén var inbjuden av Henrik Dahl från Liberal Alliance vilket alltså gjorde det möjligt att vara på Christiansborg.
Diskussionspanelen bestod av Jon Stephensen (Teaterdirektör och bloggare på Berlingske), Monna Dithmer (Politikens teaterredaktör), Uwe Max Jensen, konstnär.
Jag skall här bara nämna ett intressant perspektiv som Stephensen drog upp. Han menade att det inte finns någon politisk konst att tala om och det som finns kommer från höger. Det verkar ju först helt galet men han har faktiskt rätt om man ser problematiken ur politikens synpunkt. Vänsterpolitiken har inte fått till någon konstpolitik, långt mindre använt sig av någon sådan i den politiska praktiken. Högersidan har lyckats något bättre eftersom man där odlar konservativa ideal och kan åberopa tradition och konsthistoria. Att det ligger till på det sättet är väl bara att applådera. Konsten som ett redskap i politiken skall man akta sig för.
Ur konstens perspektiv är det naturligtvis annorlunda vilket har framförts många gånger i mina texter. Sammanfattningsvis kan det summeras: Konsten och politiken, aldrig mötas de två…
Publiken
Panelen
Kunde Nimis motstå Freja i natt?
Frågan är väl ifall Freja kunde motstå Nimis?
Dagens ovan publicerade epistel förefaller mig en smula obegriplig
”Vänsterpolitiken har inte fått till någon konstpolitik
Högersidan har lyckats något bättre genom att odla traditionella ideal och det är bara att applådera
Konsten som redskap i politiken skall man akta sig för
Ur konstens perspektiv är det naturligtvis annorlunda”
Snarast är det ett konstaterande. Den kulturpolitik som skapats av vänstersidan, alltså i praktiken Socialdemokraterna har aldrig lyckats med någon konstprofilering. Konsten är ju en elitistisk verksamhet och försöken att bredda konsten till alla och att bryta kulturens klasstillhörighet har inte varit framgångsrika. Inte heller har man kunnat använda konsten för partiets bästa. Som sagt, högersidan behöver inte göra något, traditionerna sköter sig själv. Konsten som politiskt redskap är inte något konstvärlden är intresserad av om det inte sker på de speciella villkor de själva önskar, dvs. svårförståeligt och strängt teoretiskt. Sett ur konstvärldens eget perspektiv är det naturligtvis annorlunda, konstvärlden vill agera politiskt (även om det inte fungerar).
Har någon missat veckans DN-intervju med Snowden så är den värd att läsa.
http://fokus.dn.se/intervju-edward-snowden/?l1
Motsägelsen kommer här:
”Konsten som politiskt instrument är ingenting k. är intresserad av, om inte… osv.
Sett ur konstvärldens eget perspektiv är det naturligtvis annorlunda, konstvärlden VILL agera politiskt… men det fungerar inte…”
Motsägelsen tycks emellertid kunna upphävas om man tar för givet att konstvärlden ingalundalunda är politiskt opartisk – utan en vänsteragitator – och därmed synnerligen olämplig konstantfunktion för hela Dickies och alla hans tillskyndares konstteori.
Det är givetvis två olika perspektiv som jag talar om. Det politiska perspektivet är att medverka instrumentellt medan konstvärlden, som jag skrev, vill verka på sina egna villkor dvs. genom komplex diskurs och svårbegriplighet – och med en uttalad motvilja mot propaganda. Konstvärlden är vänsterorienterad men agitatorisk är att ta i. Det blir inte mycket mer än att måla en fjäril som symbol för mångfalden.
Var konstvärlden står politiskt påverkar inte Dickies teori. Jag upprepar att den är deskriptiv. Det som konstvärlden väljer, väljer den – och det spelar ingen roll om sådana val är politiskt betingade.
Dina dubbla perspektiv känner ju bara författaren och inte läsaren till.
Om konstvärlden överhuvudtaget står politiskt någonstans X betyder det att samma X styr konstvärlden och att hela konst-teorin ar mogen för papperskorgen – såvida den inte avser X.
Jag tror Doktorn är mycket dåligt insatt i konstvärlden. Man är vänster utan att det behöver betyda något särskilt. Om man ser på vad man faktiskt gör finns det några få utställningar som handlar om politisk aktivism medan flertalet är modererade och åtskilliga som ger estetiken ett försteg. Men jag anar vart Doktorn är på väg, det känns alltför lätt igen.
Man är vänster utan det betyder något särskilt?
Jag är ute efter förtäckta moraliseranden.
Från vänsterns möte:
http://www.youtube.com/watch?v=fK9lGwyvLaQ