2176: Den rena konstens utopi

Innan jag lämnar Olsson skall jag dra fram en passus ur Orrenius text som är av stort konstteoretiskt intresse. Olsson berättar om ett besök hos konsthistorikern Peter Galassi. Olsson får syn på några 1800-talsmålningar och då utspinner sig följande:

”Jäkla bra måleri, sa jag, vem har gjort den? ”Vem som har gjort den?” sa han. ”Det vet inte jag. Är det viktigt?” Och det var det vackraste jag har hört på mycket länge.
–?Ja, fast?… Det är lite tvetydigt det där för?…
–?Nej, det finns inga tvetydigheter i det. Jag tycker det är underbart.
–?Ja, fast?…
–?Klingande och rent. Det handlar om bildkonsten och inte om någon marknadsföring eller mediegrej.”

Där har vi den återkommande frågan. Kan det finnas en kvalitet som enbart kan föras till det visuella i bildkonsten? Och, får man tillägga, för vem? De här två herrarna är väl insatta och de skulle omedelbart känna igen det mesta vilket inte skulle ha varit fallet för en betraktare med begränsade kunskaper. Om det hade hängt en Cézanne på väggen skulle det oundvikligen ha blivit något som: ”En verkligt fin Cézanne.” Men konsthistoriker har naturligtvis luckor och då särskilt när det gäller mera lokala eller andrahandskonstnärer. I sådana verk kan de andas ut och ägna sig åt det där med ”klingande och rent”. Ta t ex det här exemplet:

03 giuss abb 36-68

En liten fin sak som tämligen få skulle känna igen. Men en konsthistoriker vet i regel ungefär var man befinner sig och därför blir det nästan aldrig möjligt att möta en målning i ”fritt fall”. Är man lite varm i kläderna skulle man nog kunna placera den här målningen i 1800-talets Italien. Att upphovsmannen är Giuseppe Abbati är överkurs men för verkligt konstintresserade italienare är det en självklarhet. Men ingenting hindrar vem som helst att tycka om vad som helst. Men för de initierade är det värre eftersom man då är klar över att det finns kvaliteter som man långtgående är överens om. Problemet med ”konst utan namn” är att en sådan bedömning utesluter andra, självklara kvalitetskriterier, främst originalitet och autenticitet. Om Galassi hade sagt att upphovsmannen till målningarna osjälvständigt hade övertagit en annan konstnär måleri hade det varit svårare att vara entusiastisk. Eller om de hade varit kopior. En del kännare menar sig kunna uppfatta skillnaden men det har visat sig vara förrädisk mark. Det är tveksamt om Dr Sylvia Ferino på Wiens Gemäldegalerie har rätt när hon sager: “The copyist often tries to produce a more perfect work of art than the master, but he lacks the creative strike of the artist putting his idea to canvass for the first time.”

2011 nystade man upp en stor förfalskningshärva kring konstnären Wolfgang Beltracchi. Hans målningar var självständiga variationer på en rad kända konstnärer i det tidiga 1900-talet. Så vitt jag har kunnat se på bilderna ser det i många fall mycket övertygande ut, vilket i varje fall visade sig i praktiken. Men i det ögonblick man får veta hur det förhåller sig blir det något annat.

Mediering kommer man inte undan i konsten. Det är tämligen självklart, utan mediering kan det inte bli någon publik. Museer och gallerier söker efter intressanta konstnärer och när man funnit någon gör man så stor sak som möjligt av det. Konstnärerna själva fattade tidigt betydelsen av publicitet och man kan nämna t ex Courbet och Gauguin. Och en bortglömd konstnär som blir återfunnen är ett läge för uppmärksamhet. Uppmärksamhet är en given förutsättning men givetvis inte tillräcklig. Ett visst mått av originalitet och formuttryck får också tillkomma. Och inplaceringen i konsthistorien (som också blir ett mått på originaliteten).

Det som är gåtfullast är huruvida det är möjligt att något blir uppfattat som originellt och intressant utan att vara det. En sådan formulering är emellertid en paradox för som en sak uppfattas av konstvärlden, sådan är den. Men det är möjligt att misstänka att något inte kommer att visa sig hållbart. Ovanstående resonemang kan inte utan vidare överföras på konceptuell konst. Duchamps pissoar kräver att en historia berättas. Det visuella inslaget är inte övertygande. Originaliteten kan dock ingen förneka. Autenticiteten är strängt formell eftersom det är alltför lätt att åstadkomma en fullkomligt identisk kopia. Ja, inte ens en kopia eftersom originalet som utvalt objekt redan är en kopia.

Det här inlägget postades i konstteori. Bokmärk permalänken.

2 svar på 2176: Den rena konstens utopi

  1. Doktorn skriver:

    Intressant problem.

    Låt oss förenkla ytterligare.
    Betraktarens omvärld är resultatet av en interaktion. Varje främmande föremål bär hans tankars signum. Tankar sorterar dessa med logisk sats.

    Är tanken intellektets friaste beståndsdel? Nej – det måste finnas ytterligare en möjlighet – total frihet och identifikation med hela den uppfattade omgivningen – beskriven i mystik och vilken jag tror ligger bakom parapsykologins resultat.

    Det går inte att separera föremålet från betraktaren.
    Det blir antingen tolkning eller identifikation eller bägge samtidigt. Föremålet är förankrat i det okända och sinnet är väsentligen omedvetet.

    Däremot finnes klara praktiska regler hur vi skall uppfatta omgivningen.

    Jag kan ännu minnas kulör, glans och doft hos vissa gamla leksaker.

    Upplevs situationen otymplig, kanske vi får förvara logikens byggklossar i en låda och våra relationers i en annan.

    +

  2. Wolfgang Beltracchi er en fremragende kunstner, og ja, det er faktisk et stort spørgsmål i dag – ville han være populær i dag? Jeg tror, at folk er mere sultne efter performancekunst, selvdestruktiv kunst på Sothbey’s, Banksys arbejde med globale emner

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.