I DN:s artikel om SDU omtalas Tino Sanandaji på ett insinuerande sätt. Han är en besvärlig figur eftersom han ständigt kommer med sina alltför talande sifferövningar vilka ständigt demolerar den lättvindiga optimism som brukar prägla mediespalterna. Men därigenom blir han också en hjälte på ”the dark side” vilket självfallet ligger honom till last. Sanandaji har genast gått i svaromål (man kan läsa ännu mer på FB). Men det är mer än så, Sanandaji befinner sig i öppen strid med DN. Han säger att han saknar förtroende för ”DN och dess chefredaktör”. Han vägrar därför att låta sig intervjuas. Man kan fråga sig om det är en bra strategi. Om han vill etablera sig som en seriös röst är det nog ingen god idé. Är hans syfte att göra sig ännu mer kontroversiell så blir han bönhörd. DN är inte längre den mediemakt som den tidigare har varit men ändå en av Sveriges stora spelare i åsiktsbranschen. Nu har han retat upp jätten. Det är tveksamt om han får med sig några ansedda mediespelare i denna match. Kommer t ex någon av dessa att reservera sig mot DN:s insinuationer och ”guilt by association”?
En helt annan sak som delvis är en fortsättning på den pågående debatten kring Lunds konsthall. Magnus Bons (Konstperspektiv) skriver om detta och nämner dessutom andra inskränkningar i konsten på andra håll. Han avslutar:
”Konflikten kring Lunds konsthall är således en av flera pågående. Samtidskonstens utrymme krymper runt om i landet. Det som borde vara en given plats för diskussion och reflektion av situationen idag hotas. Vad är det som är så skrämmande oviktigt med fri konst?”
De två sista meningarna är de intressanta. ”Det som borde vara en given plats för diskussion och reflektion av situationen idag hotas.” Ja, det borde finnas en sådan diskussion men faktum är att om den finns är den mikroskopisk. Och det är väl just detta som är så skrämmande oviktig med fri konst, den skapar nästan inga debatter alls. Inte ens interna konstdebatter förmår man prestera. De nedslag i konsten som har skapat livlig debatt kommer från annat håll, t ex Anna Odell och Makode Linde och de har mottagits med blandade känslor av konstvärlden. Anna Odell har visserligen kommit att hyllas, inte minst genom sin utställning på Kulturhuset, men hon är ingen konstnär som deltar eller blir inbjuden till utställningar i övrigt. Hon är konstnären (intressant nog) som har gjort ett verk. Att Makode Linde nu kommer att visas på Kulturhuset hänger samman med att Marianne Lindberg De Geer har uppmärksammat samtidskonstens tandlöshet och därför bestämt sig för att göra något åt det, vilket visade sig vara en inte alldeles enkel resa.
Det har pågått länge. Man kan erinra sig Modernautställningen 2006 som mottogs med lovord av kritikerna. Man förväntade sig också att det skulle bli en diskussion om samtidskonsten men det blev ingenting. Den nästa Modernautställningen 2010 visade sig lika lam, representativ och ett undvikande av allt som kunde tänkas sticka ut. Och om just det blev det en liten diskussion. Medan de två första i varje fall var ett försök att visa var svensk konst står blev den tredje 2014 en internationell begivenhet och då ännu stummare eftersom den kom att representera internationell standardkonst, en stillsam historia.
Det förefaller som om fri konst har blivit skrämmande oviktig.
Ja – så är det min vän – alla talar sig varma om den stora fina fria konsten – men när det kommer till kritan – är den ett storlaget begrepp att sola sig med och göra politik utav – men ingen substans någon egentligen behöver i sitt dagliga tradiga liv. Jag har för länge sedan givit upp hoppet om dem sig till de intellektuella kretsarna räknandes reella förståndsgåvor. De är en farlig massa att överallt stöta på.
Djävulen kan inte frälsas, skrev Kolakowski i sin bok ”Människan utan alternativ”. Då insåg jag inte vikten av hans nya filosofi. I boken ”Samtal med djävulen” använder han begrepp som ”gud” och ”djävul”, godhet och ondska. Samhället måste förändras och bli ett gott samhälle och all ondska skulle bekämpas. Läsare uttolkade detta som att uttala onda människor som onda. Kolakowski pekade på människors behov av enkla morallagar. Jag ser nu vår egen samtid växa fram i den gamla ideologin. De onda i vår tid, fascisterna, rasisterna, de fientliga, de som provocerar av hat, de är ofta begrepp som använts för att skapa halmdockor som man kan elda upp, utesluta ur samhället, förbjuda deras mänskliga rättigheter och uppfostra ungdomen till ”de goda soldaterna” i de godas tjänst.
Men, ”Djävulen kan inte reformeras”. Maktlystnad, egoism är en mänsklig drift som används för att strukturera samhället och alltid i ”de godas tjänst”.
Kolakowski skriver en varning. Den som överlämnar sig själv till gud/det goda, kan i framtiden se sig överlämnad till djävulen/ det onda.
DN försöker undergräva Tino Sanandajis förtroende då han flitigt brukar sticka hål på DN’s fluffiga värdegrundsjournalistik på migrationsområdet. Dock har nog DN störst problem med sitt eget förtroende, speciellt efter denna hösten.
Politiskt och medialt har Sverige under dom senaste månaderna gjort en handbromssladd med en atlantångare.
September-oktober: Vi bygger inga murar / känner inga tak för volymer, kändisupprop, Sverige tillsammans, vi har gjort det förut – vi kan göra det igen osv. osv.
Nu: Panikåtgärder och famlande efter alla nödbromsar som kan uppbringas.
Här påvisar Johan Hakelius snyggt DN’s (och stora delar av mainstream medias) krumbuktande under hösten som varit:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article21975556.ab
Länkar till några gamla klassiker från DN’s amsagor om den ständigt välgörande migrationen, och demoniseringen av dom som opponerat sig mot detta.
• Miraklet i Sandviken:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/tjanar-over-en-halv-miljard-pa-invandringen/
• Vandringssägnen om den främlingsfientlige brandmannen från Boden:
http://www.dn.se/ledare/kolumner/en-pratglad-brandman-fran-boden/
• Och tja, bara rent samhällsljug i all välvillighet:
http://www.dn.se/ekonomi/invandrare-inte-mer-lansiktigt-beroende-av-socialbidrag-an-svenskar/
Vi är flera som saknar förtroende för DN och jämställer det med slaskpressen.
Rent bedrägligt av Andersson att tala om att Sveriges ekonomi är urstark och tillväxten går som tåget.
Men hon berättar inte att tillväxten är en konsekvens av att andras skattepengar till stor del getts till invandringen för konsumtion vilket gett tillväxt som resultat. Välfärden har i stället sjunkit då dessa skattepengar var avsedda för svensk sjukvård och äldreomsorg och skolor, mm.
Säger man A bör man också säga B för ordningens skull.
Molly!
Du och Kowalovsky har alldeles rätt så länge ni lyssnar till den sedan 1700-talet förnuftsemancipierade människan. I det intellektuella ältandet försvinner verkligen även Guds egenskaper. Hade ett sådant människoeksempel kultiverat sitt samvete (ett mycket djupare skikt i psyket), hade problemet aldrig uppstått. De flesta hyllade tänkare blir berömda för sitt misslyckande att se det uppenbara.
Högt uppskattade signatur Molly:
Du och Kowalovsky har alldeles rätt så länge ni lyssnar till den sedan 1700-talet förnuftsemancipierade människan. I det intellektuella ältandet försvinner verkligen även Guds egenskaper. Hade ett sådant människoeksempel kultiverat sitt samvete (ett mycket djupare skikt i psyket), hade problemet aldrig uppstått. De flesta hyllade tänkare blir berömda för sitt misslyckande att se det uppenbara.
Den som försöker göra politik av konsten som en samhällsfaktor kan lika gärna baka julkakor med hästskit… Det kommer hursomhelst att lukta illa.
”Den sista upptäckten är att lögnen, skildrandet av vackra osanna ting, är konstens rätta mål”, Oscar Wilde.
Molly – Djävulskt sant.
Elina
Kan du tala om för oss blinda vilka media som då inte är slaskpress? Som du tycker är pålitlig?
För den enda sanningen som är sann i detta är att vi behöver media som gemensam kompass. Utan den är vi fragmenterade stackare som lika gärna kan skapa sanningen efter Doktorns pipa…
All konst är, medvetet eller omedvetet, politisk. STOR konst skär som en kniv genom förstelnade föreställningar, dålig konst lägger sig tung som bly i godtycklig partipolitisk vågskål.
Från de stora frihetsslagen till hakkorsriddarnas mörka sammansvärjningar. Fallet blev förmodligen längre än vad den fallne någonsin kunde föreställa sig.
Pöbeln
I Sverige finns ingen ”pålitlig” press.
Etablerade massmedias kompass pekar mot fortsatt islamisering som en framgångsväg för Europa. När man samhällsvetenskapligt o politiskt ligger på den låga nivån så kan man i bästa fall prata om redaktioner befolkade av blindstyren, och samhällspolitiskt korkade. Att använda ordet ”gemensam kompass” antyder en blåögd inställning från din sida om en fortsatt svensk samhällsgemenskap.