Del 253: Endast undersökningen är vaken

Endast undersökningen är vaken

Bonniers konsthall

En sak som kommer att stå sig ett gott stycke tid framöver är Undersökningen. Ingen konstnärlig kvalitet utan undersökning. Förr var honnörsbegreppen estetisk upplevelse och autentiskt uttryck. Därefter följde distans, ironi och meta. Så kom socialkritiken och när den inte kunde hålla vad den lovade fick konsten moderera sig till Undersökningen. Också ett sätt att hålla konst-som-forskning på behörigt avstånd.

Den som gör något i konsten idag skall alltså företa en undersökning. Samtliga agenter är överens om detta. På Bonniers konsthall kan vi möta Monica Bonvicini, ett i samtidskonsten kvalitetssäkrat varumärke (219). Redan i tredje meningen i utställningens introduktionstext kastar konsthallschef Sara Arrhenius in undersökning: ”en mycket handfast undersökning av arkitekturens och den byggda världens bakomliggande kulturella förutsättningar.” Och så den obligatoriska raden av frågor om hierarki och exkludering: ”Vem definierar vad som räknas som god eller dålig arkitektur? Vilket liv och vilka människor är den byggda världen gjord för? Vem inkluderas och vem exkluderas?” Som bekant är eventuella svar något som faller utanför konstens domäner.

Därmed är det diskursiva placerat där det skall och utställningen kan konsumeras, men med fördel av den som förstår hur spelet fungerar. Jag mötte vid receptionsdisken ett par gnälliga modernister som ropade efter tavlor. Skall man sätta in antropologer och terapeuter? Å andra sidan ledde hallens pedagog en grupp intresserade pensionärer som fick veta att Bonvicinis video Hammering Out (1998) (en hand slår mot en vägg med en slägga och putsen faller) var en bild av kvinnans sociala instängdhet. Men några fattar galoppen och ser t ex att hallen är uppdaterad med att på en gång visa fram den rådande treenigheten: Sex, våld och djur. Sex och våld springer fram ur Bonvicinis kollektion, djuren finner man på caféet i Jesper Carlsen videor med ekorrar och fåglar.

Efter att en kort stund ha betraktat Bonvicinis Chain Swing från 2006 (enligt konsthallschefen handlar det där ”om hur man som betraktare blir medbrottsling i ett perverst spel mellan betraktare och betraktad” – men knappast för pensionärerna) och efter att ha hört videosläggans taktfasta dunkande var det dags att möta fotfolket vilket också är representerat på utställningen. Genom ifyllda frågeformulär har ett stort antal byggnadsarbetare från olika länder fått svara på konstnärens frågor. Konstnären har ju sagt att knegarna sexualiserar våra byggnader med sina valkiga händer och hon ställer också lätt impertinenta frågor om privatliv och homosexualitet. Bonniers vernissagekort visar ett sådant frågeformulär där en aggressiv svensk byggnadsjobbare inte skräder på orden. En röst från det vulgära folket är något en förfinad konsthall kan kokettera med och så blir det också här. Det framvisade svaret är mycket otypiskt. Läser man genom de utställda formulären finner man huvudsakligen försynta herrar som svarar på artigaste vis vilket gör byggnadsarbetaren föga frustande och rå – och lite mindre konstintressant.

Folket fick i alla fall vara med på ett hörn och besökarna som läser formulär kan vandra över gipsgolvet Plastered (1998). När man rör sig över detta skall det långsamt gå i bitar. Det kan mycket väl vara fallet men med betoning på långsamt. Säkerheten kommer nog före konsten när vi hamnar i konsthallsformatet.

På alla plan är Bonviciniutställningen (pågår till 29 april) en solid uppvisning i den internationella samtidskonstens kvalitetsavdelning. Det kanske inte går till historien men just nu är det riktigt stort. Nästa steg för Bonvicini blir Moskvabiennalen som öppnar den 1 mars.

Monica Bonvicini What does your Wife/Girlfriend think of your rough and dry hands? 1999/2007