Man skall inte tro att engagemanget konst som politisk aktivism har blivit mindre, trots bristen på framgångar. Det ligger också nära till hands att följa upp den i konsten mer eller mindre nödvändiga aktualiteten genom att göra projekt med politiskt innehåll. Tania Bruguera, tillbaka i New York efter hennes äventyr med yttrandefriheten i Kuba, genomför i New York sin performance Referendum (Art Newspaper). Lägg märke till att i konsten blir gärna politisk aktivism en performance vilket förstärker konstens närvaro. Ett aktuellt och populärt ämne i våra dagar är gränser och murar. Politikerna dividerar om detta dagarna i ända. Konsten hakar förstås på och Brugueras Referendum är en omröstning för New York-borna att ta ställning om gränserna skall slopas. Bruguera har redan kört den här performancen i Kanada och det blev en jämn uppgörelse.
Bruguera har redan, föga förvånande, tagit ställning och agiterar enligt de normer som samtidskonsten följer. Som det lät i Kanada “You have a vote on whether people live or die. Borders kill. Should we abolish our borders?”
Frågan kommer ständigt tillbaka: Vad kan man tänkas uppnå med konsten som politiskt medium? Genomslagskraften är inte stor. För Brugueras del fungerade det väl i Kuba eftersom hon pressade på en ömmande punkt och fick västvärlden att följa upp hennes fall. Ungefär som Ai Weiwei i Kina. På hemmaplan är det en annan sak. Konsten väcker här inte något som inte redan är väckt.
Om jag förstår dig rätt, Lars, tycker du att konst med politiska förtecken är bra om den sliter upp och ifrågasätter förlegade strukturer (i t ex Kuba, Kina eller den muslimska världen), men dålig och ineffektiv om den riktar strålkastarljuset mot Väst och de effekter som Västvärldens system för med sig. Varför? Jag tror att du egentligen är ett fan av konst som förmår röra om i grytan och ifrågasätta givna normer och sedvänjor. Något som du själv har gjort på ett intressant sätt många gånger.
Så förstår inte jag det, Ludvig.
Jag läser posten ovan som att det är svårt att uppnå en överväldigande indignation i väst.
Och när Ai Weiwei och Bruguera försöker så blir resultatet inte särskilt övertygande (även om de skulle ha rätt i sak).
Ungefär så.
Men vem är du, som jag gissar bor i systemet, att säga att resultatet inte är övertygande? Att du inte är övertygad är kanske ett kvitto på att konsten är effektiv. I
Inte riktigt så. Kuba och Kina är ett ifrågasättande av maktens direktiv och i västvärlden ser man detta som ett berättigat krav. Genom stöd från det hållet blir det effektivt. När man ger sig på västvärlden är det inget farligt uppror, kritiken är känd och även accepterad från officiellt håll.
Inget tyder på att det finns någon effekt att tala om. Det är inte heller min uppfattning utan välkänt i konstvärlden. Kan du visa något annat får du gärna göra det. Att mitt tvivel skulle vara ett bevis i den riktningen, hur motiverar du det?
Ludvig
Jag är övertygad om världens orättvisor och lika indignerad som du – fast vi fokuserar på olika, ibland överlappande, orättvisor.
Jag är inte övertygad om att Ai Weiweis foto på sig själv i samma pose som Alan Kurdi är ett särskilt bra sätt att frammana indignation & reaktion.
Faktum är att jag personligen tycker att det blev kalkon.
Hur mäter man konstens effekt?
Jag tycker det är fel väg att gå att försöka skapa skuldkänslor. Vem är skyldig till vad egentligen. Och hur kan man mäta det?
Krister
Man beräknar hur mycket mängd konstenergi som omvandlas per tidsenhet:
artP(medel) = delta-W/delta-t
där delta-W är den mängd konstenergi som omvandlats (över tidsspannet delta-t).
Vad man kan göra är en uppskattning av hur konsten fungerar som opinionsbildning. Man kan t ex se hur ofta det refereras till konstprojekt i den politiska diskussionen. Ai lyckas t ex med att skapa uppmärksamhet men i denna uppmärksamhet blir onekligen Ai, konstnären, det centrala, ”hans verk”. Delningen mellan politisk aktivism och konst som politisk aktivism är intressant. Den politiska aktivismen strävar efter, och anpassar sig till opinionsbildning, konsten blir framför allt konst. Man lägger också märke till att konsten som politisk aktivism inte gör gemensam sak med den politiska aktivismen. Det finns en romantisk föreställning om att konsten kan något alldeles extra.
Se där – ett sätt till!
Jag vill påstå att historien kan visa att ”borders kill” lika ofta och säkert som ”no borders kill”. Fråga är vem som dör och vem som överlever i de båda fallen. Antropologin visar att de flockar av människor som kunde försvara sina revir för inkräktande flockar vid brist på föda, de överlevde medan inkräktarna dog. Var inkräktarna fler och starkare kunde de driva ut de som hävdade reviret som sitt och då fick de ”bofasta” fly för en osäker framtid för flocken. Den genetiska kunskap att hävda makt över sitt revir har ”överlevnadsvärde” och medverkar till en spridningseffekt av människor över hela klotet. Det är detta vi ser i dag. Att hävda ”borders kill” är bara halva sanningen.