Konstprogrammet Arty inledde igår sin andra omgång i teverutan. Onekligen har det blivit bättre. Medan den första upplagan blev en självcentrerad och gladporrig kalkon har det nu blivit ett rimligt konstprogram. De outhärdliga interna diskussionerna har drastiskt skurits ner och dessutom satte man i första programmet in en stabil personlighet, Carl-Johan de Geer.
Vad som saknas är en kritisk synpunkt. Det tycks inte existera någon medvetenhet om att det faktiskt inte är nödvändigt att svälja allt. Och fortfarande frustar programmet av entusiasm över konstens härlighet. En aning distans skulle vara välgörande.
Det första programmet hade andligheten i konsten som tema. En liten tendens i den riktningen finns onekligen i samtidskonsten. Men den är inte stor och kommer enbart som en del av den sociala ram som numera håller konsten i ett järngrepp. Rör sig en nyandlighet i samhället så kan konsten söka sig dit och göra en socialkritisk undersökning – eller som det också blivit, lite mindre undersökning och något mer estetisk utlevelse.
Att konsten skall överta religionens roll har diskuterats ända sedan romantiken. Som vi vet har saken sedan dess inte avancerat. Och det beror på att det andliga och religiösa behov som kan täckas främst är de interna: konstaktörernas. För en större publik kan äldre konst förmedla någon form av begränsat andligt värde medan samtidskonsten bidrag är helt försumbart.
Pipilotti Rist som uttalade sig om de andliga värdena har tydligen hamnat i den förhoppningsfulla konstvärldens egen lilla värld. Hon lider, som så många av hennes konstagentkollegor, av att övertaxera den konst som hon själv producerar och fängslas av.
En rolig poäng kammade Marcus Lindeen hem när han drog fram John Duncans performance från 1976 ”Scare”. Alltså den där han med mask och pistol knackar på två vänners dörrar och utan förvarning avfyrar ett löst skott och sedan springer därifrån. Carl-Johan de Geer tappade plötsligt garden och menade att det inte var konst. Men Marcus korrigerade honom med att säga att det som konstnärerna gör och kallar för konst är det. Mera korrekt hade varit att säga att performansen sedan länge är välkänd i konstvärlden. Förra året kunde ”Scare” fira 30-årsjubileum. I det efterföljande samtalet med Duncan själv gjordes en stor poäng av att aktionen var exklusiv, endast för två personer. Tyngdpunkten ligger ju inte där utan istället i receptionen i konstvärlden, hur den intresserar sig för och reflekterar kring händelsen. Där har vi den egentliga publiken.
I Arty är man som sagt mest glad och trevlig. John Duncan har varit inne på värre saker än den rätt beskedliga ”Scare”. En journalistiskt intressant fråga som Marcus Lindeen antagligen inte kunde tänka sig att ställa till Duncan var: ”Har du verkligen legat med lik?” Hur gick det till med ditt kontroversiella projekt ”Blind Date” 1980? Där börjar konsten bli lite för otrevlig för folkhemmet.
John Duncan Scare 1976
Lars, du har en träff med John Duncans ”Scare”.
Poängen ligger repetionen av händelsen för dom som inte var där.
Men har det hänt eller ljuger Duncan ihop en historia som han vill verifiera med sin bild av den fysiska maskeringen?
Och om historian är en dikt? Är det i så fall maskeringen som är konst och inte händelsen? Eller är det kanske den falska historian som är konst?
Om konstnären ljuger ihop historier kommer det att handla om hur konstvärlden reagerar. Antingen att de tror att det är riktigt eller att de uppfattar de fiktiva inslagen som tillräckligt intressanta ändå. I Duncans fall är autenticiteten väsentlig eftersom han gör avancerade saker och just att de genomförts blir därför betydelsefullt. Sedan är det en sak med hur detaljerat och precist händelserna har inträffat. Där är det mindre noga. Utom i ett sådant fall som ligga med lik. Vad jag förstår finns det bara en ljudupptagning som dokument.
Ligga med lik? Var ligger poängen i denna konst? Jag tycker det låter Extreme Art Makeover och mycket sjukligt. Om John Duncans utfört vad han berättar om och inte själv har sjukdomsinsikt, vem skall då hjälpa den stackars nekrofilen? Kanske en curator borde dra honom till sidan och ömt viska några vägledande ord.
Söker John den otillräckliga ljuskäglans sken?
I så fall finns det bättre sätt;
Se till och bli en bra konstnär istället.
Men John vill kanske ha ett CV med uppräkningen:
– nekrophilia
– latent murder
– clown
Jag föreslår att john anmäler sig till ”Big Brother”. Han kommer att bli uppskattad som artist i manegen.
John, Goldfish and the Mixers!
Ofta passar Kejsarens Kläder konstnären perfekt.
GO DUNCAN GO!
Mer konst som inte är så självklar….
Lars, du har mail.
klas
Det är lätt att ryckas med i snabba fördömanden. Så skedde för några år sedan när några konstnärer startade en kampanj för att förhindra att Duncan fick svenska bidrag för projekt som han gjorde här.
Du frågar var poängen ligger. Först måste man se över hela hans verksamhet. Med dagens sätt att beskriva konsten blir det att han bedriver undersökningar av extrema situationer, människan har många sidor. Och vad skulle vara fel med det? Duncan är inte någon nekrofil, du blir snabbt vulgär vilket alltid är lockande när konstnärer överskrider vanliga gränser. Sjukdomsinsikt, ja, redan impressionisterna fick höra sådant. Och så har vi Entartete Kunst där en tysk läkare fastställe vilken sjukdom vissa konstnärer led av för att göra ”groteska” bilder.
Duncan har arbetat mycket med Hausswolff och mycket med ljud.
Menar du att der är jag som är vulgär Lars?
Jag säger inte att Duncan gör fel eller fördömmer honom. Jag menar att det finns bättre konst att låta ljuskäglan svepa över
Jag säger bara att det inte är något intressant bara för det extremt. Det finns en mängd dokumentärfilmare etc som når mycket högre verkshöjder i sina ”undersökningar” än vad Duncans förmår.
Big Brother undersöker också extrema situationer, men programformatet blir inte bättre för det.
Jag är ingen moralkaka, så på det fatet bör man aldrig lägga mig. Det är lätt att avisa konstkritik genom att åberopa dom termerna. Ordet fob används nu ofta som ändelse och man kan kanske avvisa min kritik genom att påstå att jag är:
– Konstfob
Sedan finns det annat som Duncans åstadkommit som är mycket bra. Förmodligen mycket intressantare än Bonvicinis pekorala video ”Hammering Out”.
Men det är ju en helt annan sak
Perspektivet blir ändå lite skevt när du säger att det finns annat som bör uppmärksammas. Duncan är inte direkt i hetluften trots sina spektakulära saker. Konsvärlden intar en avvaktande hållning, hans placering på artfacts är relativ blygsam.
Dokumentärfilmare är en annan genre. Du får nog koncentrera sig på konstnärer som rör sig på det hållet.
Att säga att det som konstnärerna gör och kallar för konst är det. Mera korrekt hade väl varit att säga att det konstvärlden säger (och håller med konstnären om) är konst, är också konst. Men vem som helst kan utropa sig till konstnär och göra något. Eller är det så att så fort man har epitetet ”konstnär” så blir automatiskt allting konst, om man så fiser* eller steker korv?
Vad det gäller Duncan så var väl att fråga honom bara bortkastat, konstnärer kan som bekant ljuga (och gör det på daglig basis). Bättre hade väl varit att utföra en undersökning (vilket i sig är konstnärligt) och be om namnet på de båda ”i publiken” och helt enkelt ringa dom inför rullande kamera. Det hade varit f-n så mycket bättre TV dessutom 😉 ”Hello, I’m calling from the swedish national TV…”
*) Det gjorde ju Paul McCarthy härförleden när han var på TV – och han är ju konstnär… Och för några år sedan debatterade Mikael Varela att fisande borde upphöjas till en mänsklig rättighet, då Folke Edwards uttalat sig som så att ”konceptkonsten bara är en fis i rymden”. Folke böjde sig senare för Varelas argument och höll med om att Konceptkonsten har sin plats i konsthistorian och konstvärlden. Fisandet tror jag inte han sa nåt om i och för sig…
I Arty och hos dig Lars är han i hetluften, om än blygsamt som du säger.
Både dokumentärfilmare och konstnärer bedriver undersökning som du själv var inne på. Jag vet att du gärna stänger dörren till andra genre, men det kan vara bra att låta den glänta lite.
Tex Pipilotti Rist aktuella utställning tangerar andra genre. Det är lite melodifestivalen över det. Jag menar liggriktiga mattor för ergonomisk bekvämlighet? Estetiken sanna jag. Det hade varit mycket bättre om vi fick ligga på det kala betonggolvet och glo upp mot projiserad film i betongtaket. Jag föreslår en tur ner till Eurodisney – dom vet hur man gör…
Jag bara måste fråga signaturen ”Ulf Hedetoft” det där om ”bli en bättre konstnär istället”. Vad har du för kortfattade, lättförståeliga och osvåra råd på det temat?? Jag är idel öra.
Hej Minister of Art & Jump!
Ja, kortfattat i detta sammanhang – Duncans kan bättre. Och i relation till ”Scare” är detta inte svårt, det är ungefär som att öppna ögonen innan man betraktar.
Lars brukar relatera till Artfacts och det kan ju kännas tryggt som tumstock.
Om mätaren stämmer är svenska konstnärer usla och ointressanta.
Varför är det så undrar jag?
Rist håller ju på med andlig estetik numera och där är hon konsekvent. Kan konsten ge oss detta?
Svenska konstnärer är inte usla och ointressanta. Tillräckligt många är hyggligt placerade och det är inget fel på vad de gör. Vad vi saknar är en verklig hit. Det finns en smekning av jämställdhetsprincip i den svenska kadern.
Tack Ulf, men jag hade hoppats på mer handfasta råd till alla som ville bli ”bättre” 😉
I övrigt undrar jag vad professorn säger om det där med konst, konstnärer och konstvärlden. Räcker det att konstnären säger att det är konst (som påstods i Arty) eller krävs det att konstvärlden håller med konstnären och också säger att det är konst? (se hela frågeställningen i kommentar VIII ovan).
Det räcker med nästan vad som helst för att något skall bli konst, endast direkta missförstånd eller skämt kan räknas bort. MEN – det är inte mycket vunnit med det eftersom det är i det närmaste fullständigt ointressant om något är konst eller ej. Frågan som alltid blandar sig in i den första frågan är om det är BRA konst. Och det avgör konstvärlden tillsammans. Resultatet kan avläsas på artfacts.
Jag tror du har rätt Lars med jämställdhetsprincipen. Smekning medhårs av Kejsaren Nya Kläder.
Men är dom nya? Ellr rycks kulturkuratorerna bara med av småfjärtar som passar kollektivavtalet.
Vi behöver en hit på svenska Lars om den svenska konsten skall få sitt livselixir.
Kanske jag tog i lite Minister of Art med begreppet ”bättre”, men samtidigt måste man stärka ordens innebörd. Bättre är ju motsatts till sämre och både som konstnär och publik känner man när det är bättre.
Jag tror vi behöver en Lars Norén på konstscenen – Carl-Johan börjar bli förståeligt trött på att svinga klubban.
Det är inte så enkelt. Jämställdhetstanken är inte enbart föraktlig. Svensk konst tänker ovanligt mycket i rättvisande termer, inte för mycket uppmärksamhet åt en. Och mycket plats till konstnärer från andra länder.
Den som svingar till på svensk konstscen får snart reservationer. Vi har några: Ernst Billgren, Pål Hollender och Peter Johansson. De som lyckas bättre flyttar som bekant utomlands.
Det bor en diplomat i dig Lars.
Håller med dig – allt är inte svart eller vitt.
Men det är ens förbannade skyldighet att stillisera och plocka ut esssensen i spectrat. Vi måste våga blanda egna färger.
Det behövs inga vassa armbågar för att vara individualist. Bara lite mod.
Vi kan ju vara vänner ändå och respektera varandra.