Mårten Arndtzén kommenterar dokumentärfilmen om Dan Park (SR). Han har tydligen insett att det finns ett och annat problem som i hastigheten sopades undan. Han säger att kritikerna var alltför upptagna med att diskutera huruvida det var konst eller inte som Park sysslade med. Det är visserligen så att det fördes en pinsam diskussion om den saken, men när rättegången ägde rum fanns det flera uppenbara tillfällen att agera mot domstolens amatörmässiga konsttolkningar. Men i varje fall säger Arndtzén att när ett verk kan tolkas på flera sätt blir det problematiskt att välja ett som man menar är straffbart.
Arndtzén påtalar också det faktum att Dan Park har intagit en central plats i Pegida Sverige. Förvisso var och är Pegida Sverige en fars men hans kritik är riktig. Genom sitt deltagande blandar Dan Park samman sin konstnärliga verksamhet med politisk aktivism och detta försvagar hans konst. Det hade varit möjligt för Park att göra sitt deltagande i Pegida till ett konstverk men det skedde inte. Jag tror inte heller att Park arbetar på det sättet.
Det förekommer fall där konstnärers konst entydigt går samman med deras politiska intressen men de är sällsynta. Österrikaren Oliver Ressler är väl ett av de mest påtagliga. Och Ai Weiweis inhopp i genren blev inte så lyckat men hans konst i övrigt rör sig längs lite andra banor. Man får också inse att när man som Dan Park rör sig utanför den politiska korrektheten blir man granskad och misstänkt på ett lite annat sätt än när man befinner sig inom samtidskonstens mainstream. Hur som helst är det en välförtjänt framgång för Park att han hamnar i en seriös diskussion.
David Nyström, lektor i bibelvetenskap skriver en artikel (Expressen) som handlar om att ”islamkritiker har samma dolda syfte”. De kommer fram med sina falska påståenden genom inkorrekta generaliseringar, framhäver Nyström. Artikelförfattaren borde nog ha tänkt sig för innan han skrev det han skrev. Vad han gör är att ta till grova generaliseringar för att sedan komma fram till en slutsats om hur illa det är med grova generaliseringar.
Jag kunde ha varit honom behjälplig med otaliga exempel på islamkritiker som inte generaliserar. Men jag förstår att det är inte det han är ute efter. Som vi vet handlar det att så snabbt och enkelt som möjligt kungöra en åsikt som man sedan länge redan har lagt sig till med.
Exempelvis vill man ju inte framstå som radhusägare, man vet ju hur såna är, fascister hela bunten. Nu är alltså själva kritiserandet av islam en fascistisk aktivitet. Artikeln går ut på att de som kritiserar islam egentligen är fascister, och bara använder islam som förevändning. Artikeln är på så usel nivå att den passat i Aftonbladet! Se där en kategorisk sågning jäms med fotknölarna.
Som nyssmarxistisk teoretiker vill jag framhålla att ”fascism” betyder småborgerlig massrörelse med avsikt att krossa arbetarrörelsen, inte kontrollsamhälle, inte militärjunta, och inte en massa andra saker som kallas fascism nuförtiden. Begreppet fascism är så tömt på innehåll att det sammanfaller med ”obehaglig företeelse”.
Däremot påminner islam om fascismen, och inte så lite heller, men fascisterna var nog katoliker, även om de inte drevs av religion, utan rädsla för kommunism. Politisk islam är bortom alla postkristna -ismer, det finns ingen konservatism, liberalism, socialism, yttrandefrihet, pressfrihet, fri debatt eller något annat under islam, under islam finns endast islam, det är kontentan.
Att dumskallen i Expressen springer politisk islams ärenden är en mindre osannolik tolkning av hans artikel än den han gör själv.
”Genom sitt deltagande (i Pegida) blandar Dan Park samman sin konstnärliga verksamhet med politisk aktivism och detta försvagar hans konst”.
Kan man inte säga att ditt deltagande i konferensen hos den antimuslimska organisationen Stop Islamisation of Nations, SION och din föreläsning hos SDU också försvagat din konst?
Nej, tvärtom. Det är medvetna inslag i konstprojektet och särskilt SION blev av central betydelse.
Lite som att blanda päron med äpplen, Krister. Dan Parks aktiviteter i Pegida är väl en politisk handling. Lars Vilks inbjudan att deltaga i SION konferensen var en komponent i RH-verket.
Galleristens svar vad han visste om Parks konst var väl snarare ett svar på att han trodde den fick en annan status om den visades på ett begränsat galleri för frivilligt betraktande. Men så var det inte. Den negroida mannen som stod utanför galleriet, utan att ens ha sett utställningen, och skrek rasister och visade fingret till besökare fick ett rejält skadestånd.
Galleristen fick böter.
Undrar hur länge till toapappret får vara vitt.
Håller inte riktigt med Vilks. I Malmö lyckades Park och Rönnqvist och ett halvdussin kompisar mobilisera flera tusen vrålarga motdemonstrationer. Tycker man med lite god vilja kan beteckna detta som ett ”konstprojekt”. I en krönika nyligen i Aftonbladet tillät sig krönikören Jan Guillou att utgjuta sitt förakt (och hat?) mot fotgängare som väntade på markerade övergångsställen, därmed hindrande denne store författare att komma snabbt fram. Trycker man sådana texter tycker åtminstone jag att Aftonbladet skall vara lite försiktig med att klistra på hatetiketter på andra media.
Det hjälper inte med ”god vilja”, inget tyder på att detta ingår i något konstprojekt. Det kunde ha gjort det, men det är en annan sak.
Satiren och gycklet är också en konstform, (Chaplin, Brooks, Karl Gerhard, Ramel) Det finns utan tvivel en del i personen DP som bär den gåvan. Plakatet med texten: PAPPER TILL PAPPERSLÖSA. där DP i röd jacka håller en bal toapapper i handen, är ett mycket begåvat gyckelspel! Det är riktat mot makten, mot dem han ser som den naiva makten i Sverige. Då DP överger sin egen gyckeltribun och väljer en annan kommunikation, blir han lätt att kritisera. Det är svårt att hålla tal, debattera, stå inför publik och säga de rätta orden. Då jämförs han med de tränade, de som haft stöd av talskrivare, de som vägt varje uttalande på guldvåg. Den utrustningen hade inte DP och ingen annan i sällskapet. Då missförstås, stämplas som något negativt, görs farlig eller dum i huvudet och kan fängslas. En tyvärr vanlig påföljd för gycklare och satiriker i hela världen och sedan 1300-talet i vårt eget land.
Man har anledning att vara restriktiv med ”konstform”. Matlagning och slalomåkning är också konstformer. Men det betyder inte att det är konst i det moderna konstbegreppets bemärkelse.
Talen på Pegida som hämtade fraser både från Martin Luther King och Palme var mer som en rockspelning inför skrikande publik med en scenshow bestående av skyltar som approprierat No Pegidas propaganda och scenklädsel en svart rock med judestjärna från andra världskriget. Absolut en provokation mot PK-eliten.
Ja och även ett polisingripande skedde när de beslagtog banderollen Islam = Fascism, en lyckad spelning utan musik kan man säga.
Provokation utan tvivel men alltför subtilt för att det skall uppfattas som konst. Skall du lyckas med att få in dina aktioner i konsten får du utvidga ditt punkregister till ett konceptkonsttänkande. Skapa distansen.
Lars, kan du utveckla hur SION blev av central betydelse och hur det har stärkt RH-projektet.
Jag vet att konsten inte ska vara tydlig men du får gärna hjälpa mig som lekman på traven här.
Jag är ju en stor beundrare av RH som jag tycker är Sveriges viktigaste konstprojekt, men det där med SION har jag aldrig riktigt fattat.
Utveckla gärna just ”skapa distansen”. I tid, i rum, i betydelse?
sl
Jag kanske kan få bidra med vilka distansmarkörer som DP använde vid sina framträdanden i Pegida – sammanhang.
1. Han hittade den svarta långrocken i ett soprum och insåg att det var en bra ”kostym” för sitt framträdande.
2. För att fullborda distansen klippte han ut en gul davidsstjärna och klistrade den på rocken.
3 Sedan tidigare hade han ett ”födelsenummer” intatuerat på sin underarm som alla judar försågs med vid inträde till sitt läger.
4. Han citerade kända personer som var motståndare till racism och nazism, i sitt tal.
5. Han uppträdde på ”Scenen” som en rockartist, med ett tal i stället för sång, och tog emot skränfockens tjut som en hyllning. Bara som en påminnelse!
Begreppet konst har genomgått många förändringar från antikens dagar till nu. I de sköna konsterna från antiken ingick musik och spel. Att matlagning och skidåkning någonsin varit med på ”konstlistan” i någon del av världen känner jag inte till. Numera är ju konceptet Kiss och Bajs helt accepterat i den moderna konstbegreppets bemärkelse. Jag beklagar om Den gycklande, satiriska konsten som framförs med sång, spel, teater och film sparkas ut till förmån för tanken Kiss och Bajs.
Det fanns en tid, då provocerande konst var stillsammare… Kolla klipp!
https://www.youtube.com/watch?v=enTZag4VqCM
Principen för mitt projekt är att följa hundens vindlingar om jag finner det intressant. SION var ett utmärkt tillfälle att få en inblick i den radikala islamkritiken. Vanligtvis brukar sådana konferenser inte få någon större medieuppmärksamhet men den här gången blev jag ett objekt för svenska medier. Och den uppvaktningen blev formidabel. Förmodligen fanns det en förhoppning att Vilks äntligen skulle bekänna färg. Men av det blev det inte annat än spekulationer. Men det blev en konsert för medier och som jag ser det en av höjdpunkterna i projektet.
Distansen är förlängningen av den traditionella estetiska distansen, alltså att se formen som huvudsaken. I projekt av samtidskaraktär är det ofta innehållet som dominerar och då är det väsentligt att fjärma sig från att föra fram raka politiska budskap.
Problemet är bara att få sådant in i konstvärlden.
Det finns inte så många förändringar som man kanske skulle tro. ”Sköna konster” fanns inte under antiken, däremot ”fria konsten”, alltså lämpliga för överklassen att bedriva. De sköna konsterna är något som etableras under barocken men det är först kring 1800 som gruppen blir enhetlig och formar sig till det moderna konstbegreppet. Fortfarande har vi kvar den gamla modellen ”konst”, alltså tekniker. Denna blir ofta sammanblandad med det moderna ”konst” vilket är förödande.
Jag tackar er bägge för klargöranden. Själv håller jag uppenbarligen på med formen, och är nöjd med det. Får man till lite underhållning, så att kulorna strömmar in, är det att betrakta som bonus, dvs inget att räkna med.
http://www.svd.se/gibril-fodor-lenin-kallan-for-terror-i-islams-namn
Här är äntligen ett inlägg som känns intressant och fördomsfritt. Känns också som något många här på bloggen varit inne på utan att riktigt sätta finger på.
Ludvig
Du vägrar fortfarande att se påbuden i koranen som orsaken till att de följs?
Jeg så dokumentaren om DP her for et par dager siden og fikk utfordret min forståelse av begrepet gatekunst. Av en eller annen grunn kom jeg til å tenke på den norske kunstneren Morten Viskum. Det er spesielt ett verk jeg fikk i tankene, det er utplasseringen av olivenglass med rottefostre i dagligvarebutikker rundt om i Norge (1995). Hvilken tradisjon kan man sette dette verket inn i? Er et utvidet begrep om gatekunst relevant her?
Viskum befinner sig innanför konstvärldens väggar och han kan väl närmast placeras i den brittiska traditionen: Sensation Artists.
OK, da må jeg nok, enda en gang, korrigere mitt begrep om gatekunst. Det er altså kunstnerens bakgrunn som er det retningsgivende – snarere en lokalitet.
Jag tyckte om dokumentären men jag saknade en mycket viktig händelse i Dan Parks karriär.
År 2009 placerade Dan ut små hakkors och glasburkar med texten ”Zyklon-B” utanför synagogan och den judiska förskolan i Malmö. Utan att känna till denna händelse blir det i det närmast omöjligt för den danska publiken att förstå varför Dan Park inte försvaras på åtminstone några svenska kultursidor eller av andra konstnärer.
I slutet av filmen ställer Dan Park frågan om vi vet vad Hitler ville. Dan Park verkar glömma bort att Hitler har skrivit en bok om sina idéer, att han hållit massor av tal där han uttryckte dem och till det kommer Förintelsen, mördandet av 6 miljoner judar. Vad Hitler ville framgår klart, solklart.
Det var synd att han inte fick några följdfrågor om hur han egentligen ser på nazismen och Förintelsen. Det hade varit intressant att höra Dan i nyktert tillstånd närmare förklara sina tankar runt dessa företeelser som ständigt återkommer i hans verk.