Sedan länge kan man inte tala om någon frontlinje i konsten. Däremot kan pröva på att pejla in vart intresset lutar. Fortfarande är det så att biennalerna visar vart vindarna blåser. Inte för att jag menar att det blåser några större avvikelser från det konstfält vi redan har. Och det man får tala om är naturligtvis den internationella samtidskonstens förehavanden. Vad man ser idag handlar mycket om att skapa event gärna med deltagande från personer och institutioner utanför konstvärlden. Cross-over är lika aktuellt som alltid, expansionen av konst handlar mycket om att fånga in andra grupper som på ett eller annat sätt är besläktade med konst, som designers och musiker eller politiska grupper. I konstvärlden är det aktuella arbetsområdet mångfalden och en ständigt närvarande och vag idé om att inkludera. Som det kan sammanfattas från en av curatorerna för São Paulobiennalen (som öppnar i september):
“’We are seeking to understand diversity, to look at the unknown and question what we assume to be known,’ said Jochen Volz who is co-curating the biennial together with Gabi Ngcobo, Júlia Rebouças, Lars Bang Larsen, and Sofía Olascoaga. ‘We view the different knowledges of our world as complementary rather than exclusionary.’” (artnet)
Några stora överraskningar och avvikelser är inte att förvänta sig. Curatorerna arbetar med en konst som anpassas till projekten. Oftast är konstnärerna med på noterna. Korrekt, polerat och lite blekt.
Betecknande för politiken i EU är att länderna i östeuropa, främst Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien reagerar mot överförmynderiet och den galna EU-politiken. EU börjar likna Sovjet och det reagerar dom förstås emot. Som straff får dom ständigt negativ mediabevakning.
Sverige hör till de värsta, och mest är det gamla folkpartister som Wikström och Malmström, som aktivt driver på tvångsåtgärder. Nu sitter även marxisten Jasenko Selimovic i EU för Folkpartiet. Att han är en gammal kommunist är förmodligen meriterande. Folkpartiet är en ulv i fårakläder. Dom är liberala bara när det passar deras husbonde. I övrigt vill dom ha tvångsåtgärder för att tvinga alla länder i en nysovjetisk riktning.
Naturligt är då och också, att EU:s konstnärer, i sann sovjetisk anda, följer makthavarnas agenda, och glorifierar mångkultur och överstatlighet.
Nu undrar jag, är inte ”korrekt, polerat och lite blekt” att beskriva en liten halvcirkel runt problemet att det kanske inte är konst? Och är inte ”en konst som anpassas till projekten” ytterligare en liten halvcirkel kring samma problem?
Om konstvärlden deklarerar att detta är konst, men den föregivna konsten har egenskaperna att underordnas politisk dagordning och är anemisk, var går gränsen för var konstvärldens beslut i konstfrågan upphäver sig självt. När är det inte längre konst, trots att konstvärlden deklarerar att det är konst?
Nej, det är inte alls någon ”halvcirkel runt problemet”. Minst av allt att det inte skulle vara konst. För det är inte bara konst utan även kvalitetskonst, prövad och godkänd av konstvärldens elit. Även jag ser kvaliteterna, men det rör sig om god standard, inget banbrytande eller avvikande.
Nu har Dan Park blockerats från Facebook för att han gjort ett kollage av kommunististisk segergest.
http://balletmagnifique.blogspot.se/2016/05/facebook-s-fdselsdagsgave-til-dan-park.html
Ja segergesten uppfattas lite olika beroende på om handen är öppen eller stängd. Är handen öppen kan man bli åtalad. Stängd hand kallas kommunististisk segergest enligt wikipedia (sök på knytnäve).
Endast den verkligt verkliga verkligheten kan övertrumfa konsten. Se bara vad Trump joxar med i Staterna. Och nu ryktas det om att Bert Karlsson ska göra comeback som politiker hos Liberalerna. Börjar nu förstå Lasse Åbergs konst, fascination för Musse Pigg världen allt bättre.
Jag förstår, Lars. Du skulle inte vilja upplysa mig om några av de kvaliteter du ser? Jag är en nyfiken typ.
Länken till danparks-kommentaren leder först till ett garv, men sen tänker man lite till. En av dessa är massmördare av naiva och snälla pk-barn på s-kollo. Han är inte kul. Negressen konfronterades med uniformer som signalerar avståndstagande från henne på identitetspolitisk grund. Hon är offer, han är förövare. Jag hoppas att Dan Parks är en retsticka.
Kan ingen be Jan Myrdal kritiskt granska Dan Parks konst!