2326: Ostron i saltlake

Jag blir tjatig i ämnet men samtidskonsten skulle behöva en uppryckning ur sin rådande konsensus. Liksom en reservation inför högt ställda sociala och politiska ambitioner. En distans till den ständiga uppvisningen av den egna godheten och fördomsfriheten skulle inte heller skada. Annars blir det lätt som Emma Zorn uttryckte det ”så goda och fördomsfria att till slut ligger de alla och skvalpar som ostron i saltlake.”

En konst som ensidigt inriktar sig på samtiden får också inse att det lätt blir som den engelska författaren och kritikern George Moore skrev i slutet av 1800-talet, nämligen begränsningarna av ”the joy of the passing hours, the delirium of the sensual present.”

Gunnar Larsson, konstnär och lektor på konstfack har kommit ut med en bok som inte är nådig mot samtidskonsten, ”Att mörda konstnärer”. Jag har inte hunnit läsa den själv men det finns några recensioner (Omkonst och Hoglander). Larsson strör omkring sig en del mer eller mindre intressanta tankar om samtidens konstliv. Han är inte förtjust i konceptkonsten:

”Jag tror på det enskilda, inte det generella — det finns bara en slags konst som kan vara genuint fascistisk. Det är den som vädjar till det generella. Idéer är generaliseringar. — konceptkonsten och heraldiken kommunicerar på samma rebusartade sätt. För mig ger det lika lite utbyte att besöka en konceptkonstutställning som att gå på riddarhuset och titta på vapensköldar.”

Så kan man ju tycka men jag skulle nog vilja säga att det inte är konceptkonsten det är fel på utan snarare hur den brukas. Däremot tycker jag att det ligger en del i hans syn på dagens korrekta konstnär: ”De är så livrädda för att inte vara världsförbättrare att de hellre markerar åsikter och positioner än bejakar konstens uttrycksmöjligheter.”