2362: Brinnande kärlekshandling

Vad nytta gör konsten? I Orrenius bok kommer författaren in på ämnet genom en fråga som han ställer till yttrandefrihetsexperten Hans-Gunnar Axberger: ”Finns det någon samhällsnytta I att Lars Vilks får hålla på med sin konst?” De båda herrarna kommer fram till att konst inte behöver motiveras med nyttoargument.

Alldeles lätt är det inte att definiera ”samhällsnytta”. Det blir lätt ideologiska motiv som dyker upp. Men mitt blygsamma bidrag har intensivt väckt åtskilliga frågor i tiden. Har hela den debatten och dess förvecklingar varit samhällsnyttiga? Det lär väl vara en ideologisk fråga om tycke och smak.

Hur är det då med strängt entydiga politiska inlägg? Jag skrev tidigare om Tensta konsthalls utställning och installationen Fuel to the Fire av Natascha Sadr Haghighian. Utställningen har karaktären av en politisk pamflett. Man kan naturligtvis påtala att konstnären skapat rum och visualitet av betydelse men målsättningen är inte att ta fel på, en apoteos av kravallerna i Husby. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg var Mårten Arndtzén skeptisk. Dokumentären är en partsinlaga som medvetet utesluter allt som inte passar in. John Falkirk i DN reagerar också på ensidigheten. Per Wirtén, nu i rollen som konstkritiker, finner dock snabbt fram till sina egna käpphästar (Expressen). Lite förvånande är att Lars-Erik Hjertström Lappalainen (Kunstkritikk) ser helt okritiskt på verket. Möjligen av känslomässiga skäl (och ett revolutionärt hjärta) eftersom han blir rörd till tårar. Han ser upploppet som en kärleksakt, en kärlek till frihet, något han hämtar från sociologen George Katsiaficas ”Eroseffekt” som ”står för ett perspektiv i vilket politiska skeenden inte förstås i relation till yttre omständigheter, utan primärt i förhållande till någonting i människan, en kärleksfull frihetsdrift som ibland kan ta sig våldsamma uttryck. Upploppens rationalitet bestäms av den driften, inte av samhällets styrmedel eller allmänna reaktioner på omständigheter. Utifrån Katsiaficas skulle det vara den insidan som gör de olika revoltplatserna till en och samma. Och om utställningen är ute efter en sanning, så är det sanningen om den platsen, inte den historiska sanningen om Husby 2013.”

Allt är möjligt för en habil diskursakrobat och ingen kan förneka att Lappalainen kan sin sak. I ett trollslag har han kommit fram till, inte sanningen, utan ”sanningen om platsen”. Verkligheten är visserligen ett barskt inslag som handlar omfattande skadegörelse utförd av yngre män men antagligen skall vi se detta som en omedveten kärlekshandling.

Konst som propaganda är ett snårigt kapitel, bäst fungerar det om dess subjektiva fiktion förblir medveten eller om den kan ge upphov till flera tolkningar som skapar avstånd till proklamationen. Lappalainens insats som skapande betraktare är ett litet bidrag men räcker inte riktigt till eftersom Katsiaficas och den revolutionära ”Eroseffekten” ligger till grund för de aktivistiska projekten i Tensta konsthall. Upplopp låter bättre om det kan beskrivas som en kärlekshandling.