Annika Eriksson visas nu på Moderna i Malmö. Hon är en verklig veteran som har hållit sig kvar på den internationella scenen under två decennier. På 1990-talet fick konsten en inriktning mot det sociala och, nära förbundet, den relationella estetiken. Eriksson var tidigt ute och som sagt har hon fortsatt på samma linje. Det är fortfarande det sociala som gäller i konstvärlden. Mycket av den sociala kritiken är en kritik av modernismens utopiska förhoppningar om framtiden. Erikssons multimediainstallation The Social (2017) berör detta. Hon har låtit gjuta en version av Axell Nordells lekskulptur Äpplet (som finns i Pildammsparken) tillsammans med en bild av ett foto från en barnverkstad. Tankegångarna om barn och konst har man inte övergivit men numera är det organiserat på ett annat sätt. Ett äldre arbete från 2008, Maximum Happiness, är ett annat grepp som återkommer hos många konstnärer. Förhoppningen att genom arkitektur skapa ideala förhållanden för lyckliga medborgare var en hörnsten i modernismen. Sammantaget gick det inte så illa men arkitekturens visioner kunde ändra på vilka sociala omständigheter som kunde drabba ett område. På rätt många håll blev bostadskomplexen nergångna och emellanåt fick man spränga bort dem. Erikssons video visar ett komplex från Sheffield som dystert och förfallet väntar på att bli ombyggt.
Modernismens utopiska förhoppningar kan man nog aldrig få liv i men man kan se det som en del av det moderna som idag har fått andra och mindre laddade uttryck. Sociala problem kan man naturligtvis inte undvika. Ett sätt att modernisera är gentrifiering. Erikssons bidrag till detta är bland annat videon I AM THE DOG THAT WAS ALWAYS HERE. Den gjordes 2013 och visades på Istanbulbiennalen. Den handlar om lösgående hundar som blev dubbelt hemlösa när deras vistelseort blev moderniserad. Hundarna forslades till utkanterna av Istanbul och lämnades där.
Mycket är känsligt i konsten idag. Skansen t ex är något som konstnärer undviker. Det nationella hotar. Dock inte Eriksson som är fascinerad av tid och rekonstruktion. Hon har gjort en film från Finlands Skansen, Seurasaari, där hon arbetat med två cosplayers, alltså personal som klär ut sig i tidstypiska kläder och presenterar sig som stigna ur historien (Past Lives Selectors, 2016).
Som sagt, Annika Eriksson tycks alltid komma tillbaka. På de artfactslistor som jag har visat på bloggen har hon varit med hela tiden, alltifrån 2006 och till den senaste 2016.
Annika Eriksson
Curatorn Joa Ljungberg berättar om The Social.
Varje samtidskonstnär med självaktning måste ställa upp några klassiska diabildskaruseller. Här visas djurbilder, And They Were Very Loved, 2015-17