Konstens nyttighet och berättigande är ett återkommande ämne. Rentav det som nu är mest pockande. Jag skall strax återkomma till det. Marianne Lindberg De Geer har på FB lagt fram en idé om vad konsten kan göra för samhället:
”konstnären är och har alltid varit en entreprenör i den mening wikipedia definierar det: En som skapar nya affärsverksamheter och organiserar marknaden på ett nytt sätt.
Nu ska jag räkna upp alla som fått jobb tack vare min verksamhet bara under mina två
senaste utställningar:
1. Fastighetskontoret, som hyr ut min ateljé
2. Konstnärshandeln där jag köper duk, färg och penslar
3. Järnhandeln, där jag köper mina verktyg
4. Secondhandbutikerna som tillhandahåller material för mina skulpturer
5.. Stenhuggeriet i Xiamen, Kina/ i Breanäs i Skåne som hugger mina skulpturer
6. Gjuteriet i Thailand och Sverige som gjuter mina skulpturer
7. Mac rent som hyr ut min dator
8. Telefonbolaget/mobil/ bredband
9. Fotohandlaren som framkallar mina bilder och servar min kamera
10. Filmfotografen som filmar mina videos
11. Skådespelarna som agerar i mina filmer
12. Leverantörer av scenografi, kostym & mask
13. Redigeraren som redigerar mina filmer
14. Ljuddesignern som spelar in ljud till mina ljudverk
15. Företagspost
16. Ramverkstan/glasmästeriet som ramar mina bilder
17. Galleristen som säljer mina verk mot 50% i provision
18. Privata konstproducenter ( Mobile Art Prod. MAP t ex)
19. SJ, Skånetrafiken och taxi/ budtjänst
20. Museicheferna
21. Intendenterna/curatorerna
22. Museiteknikerna
23. Pedagogerna
24. Fotograferna
25. Informatörerna
26. Webbarna som administrerar min hemsida
27. Reklambyråerna
28. Städarna
29. Transportföretagarna (TransArt, MTAB m fl)
30. Författarna ( som skriver boken/ utställningskatalogstexten)
31. Konstkritikerna
32. Kulturcheferna /Kulturjournalisterna/kulturtidskrifterna
33. Övriga medier; teve, radio, underhållningsbranschen och veckotidningarna
34. Universitetslärarna / Konstvetenskapen
35. Bokförlagen
36. Auktionsverken/ andrahandsmarknaden
37. Min agent som förhandlar med mina arbetsgivare om kontrakten
38. Min revisor, som handhar min firmas ekonomi
39. Roger Mogert, Kulturborgarråd, Sthlm
40. Kulturministern och hennes departement”
Riktigt så enkelt är det inte. Det gäller inte bara att skapa arbeten, någon måste också betala dessa arbeten. Om konstnären säljer bra och/eller har andra inkomstkällor eller kapital fungerar det som normal ekonomisk cirkulation. Men det är inte så vanligt med lönsamma konstnärer. En mycket stor del av den konstnärliga verksamheten är statligt finansierad. Väldigt många konstnärer har sin verksamhet som förlustdrivande och kan dra av en del av förlusten gentemot andra inkomstkällor. Skulle man räkna på helheten kan man på mycket goda grunder utgå ifrån att det är en rejäl förlustaffär. Det är ingen hemlighet och varför man har konsten motiveras av dess kulturvärde. Tidigare var argumentationen enklare eftersom man kunde åberopa den estetiska produktionen som ett omistligt värde som tjänade samhällets andliga odling. Stora delar av dagens samtidskonst placeras inte längre som estetikproduktion (som var fallet under den modernistiska eran). Vad skall man ha den socialkritiska undersökningen till? Svaret på detta är naturligtvis att den skall förändra samhället genom att ta ett politiskt ansvar. Vi vet dock att påverkan är mikroskopisk. Man kan naturligtvis säga att det finns en liten konsumerande publik som då får ta del av en skattefinansierad verksamhet. Den motiveringen är lite för exklusiv och därför har man andra argument. Som att ”konst är viktigt” eller att ”i dagens samhälle behöver vi konsten mer än någonsin”. Dessa argument, tunna som soppa på spik, äger ändå en viss tyngd eftersom samhället har accepterat konstens tradition. För att få fram omistliga kulturvärlden måste vi ha många konstnärer och detta motiverar att man stödjer produktion. Men strängt taget har samtidskonsten fått ett problem i postmoderna tider, var finns den avgörande konstens identitet?
Att åberopa estetisk-produktionen är uppenbarligen futilt, men utan denna ingång skulle jag ignorera konst. Jag finns inget annat att titta på än olika aspekter av estetik. Tur att det finns så enormt många! De som ignorerar konst gör det därför att de inte ser något.
Civilisationens traditioner tror jag är av avgörande betydelse. Jag tror jag går längre än så; utan tradition finns ingen civilisation. Det är traditionen som är civilisationen. Man kan ägna sig åt att förtala och nedvärdera traditionen, man då förhåller sig då ändå till den. Tradition, dvs civilisation, är den tyngsta anledning till både produktion och konsumtion av konst. Konst är ett tecken på civilisation.
Är inte skattebetalarnas stöd ytterst obetydligt, tex i jämförelse med kostnaden för att dra bygga ett par meter motorväg? Politikerna är inte särskilt intresserade. Valet av kulturministrar på sistone är övertydliga tecken på kulturdevalvering.
Har inte det mesta förlorat sin identitet och blivit varor, ingenting har något annat värde än sitt försäljningsvärde, vill ingen köpa så är det värdelöst?
Har inte konsten segrat ihjäl sig; vi är permanent omgivna av miljarder bilder, de flesta reklam för något annat, vi ser dem inte, de är ingen upplevelse längre.
Jag har ett litet konstverk på väggen, det kostade mig inget men glädjer mig mycket. Signerat av en av vår tids största konstnärer.
Intressant kombo när Lena Andersson tolkar konstnären Dan Wolgers verk, från filosofiskt perspektiv snarare än konstelitiskt.
Och alltid skönt när den förskräckliga postmodernismen får pisk, även om den redan är på väg ut genom bakdörren.
http://www.sydsvenskan.se/2017-04-29/filosofisk-stridsskrift
Det gläder mig att du har ett litet glädjespridande konstverk av en av vår tids största konstnärer på väggen, CeDe, men det kan vara ett problem att det inte kostade dig något.
Du kanske hittade det?
Nej, jag hittade inte konstverket, sl, jag vann det på egna meriter och i hård konkurrens.
En av vår tids största konstnärer fick betalt, hoppas jag?
Nej, den teckningen var gratis.
Kanske kan man betrakta konst som underhållning. Då fyller den en funktion i samhället precis som t.ex. att titta på fotboll. Utövar man sport så kan man förmodar att det påverkar folkhälsan positivt, vilket väl är bra för landet. De kreativa, som sysslar med konst (i vid bemärkelse), mår förmodligen bättre när de får pyssla med det, så kanske man kan säga att människors mentala hälsas blir friskare av konst.
Andras nytta av konsten ur ett affärsperspektiv är väl De Geers perspektiv. Hon har motiverat sin existens med nyttoaspekten.
För den som inte underhålls av andras bollsparkande blir jämförelsen mellan konst och fotboll obegriplig. Fotboll imiterar krigets föreställningar, inte konstens.
Konstens ursprung är ett inre behov av producera något. Utifrån kan det ses som en fråga om mental hälsa, men det är inte subjektets infallsvinkel, utan en extern betraktelse.
Jag delar SL:s eminenta utläggning om konstens ursprung, identitet och absoluta nödvändighet – dylik högdiskurs synes alltmer sällsynt i dessa tider.
För övrigt sitter väl en kram till Gumman inte helt fel i sammanhanget…;)
Tack Gubben…;))
Är konst, för amatören, något man köper, tar hem och spikar upp på väggen? Något man kan slå in i papper eller lägga i en skokartong. För mig finns andra konstformer. Exempel den som ägnar sig åt musik. Här har jag upplevt publikreaktioner och försök att få del av konsten, gratis!
Det händer nästan alltid när en storsångare/pianist/sångerska blir inbjuden till en fest. och värden smyger fram och säger ungefär: Du som är så fantastisk ….. Kan du inte spela, sjunga, läsa en dikt för oss alla. Allas blickar riktas mot ”den fantastiska” med ett leende. I början av karriären kan det vara trevligt, men inte alltid. ”är det därför jag är bjuden?” Den utsatte måste göra något annars blir gästerna sura. Jag har upplevt det själv , oftast tillsammans med kollegor inom underhållningsbranschen.
De flesta vet inte att man som sångare måste sjunga upp innan, som musiker kanske ha med sig noter eller sitt eget instrument. som skådis ha arbetat på en dikt i några timmar. Det är lika okunnigt som att be en bildkonstnär gå upp och måla någonting. Varför inte också passa på att fråga läkaren som sitter där om den där konstiga pricken man har på magen, om den kan vara farligt. Konst ska vara gratis, har jag förstått.
Tidlöst problem, det inre behovet har en baksida många externa finner praktisk och spännande. ”Bara” är ständigt närvarande.
Jeg leste en gang en lignende liste om den samfunnsmessige lønnsomheten av bilulykker.