Det hör till om man känner sig tvungen att utropa sin tilltro på den rätta identitetspolitiken. Fredrik Svensk skriver om skulpturutställningen i Münster (Aftonbladet) och kan inte låta bli:
”Var tionde år sedan 1977 har framförallt amerikanska och europeiska män och några kvinnor presenterat nya platsspecifika verk.”
Det är det här med att låtsas vara historielös. Hur konsten och konstvärlden såg ut 1977, 1987 eller 1997 är något annat än när den postkoloniala eran vältrat sig in och från sina håll kräver retroaktiv upprättelse. Men man måste inse att den intressanta diskussionen och förnyelsen av skulpturbegreppet fanns inom de gränser där konsten har utvecklats mest intensivt. Helt självklart att man främst finner västerländska konstnärer som företrädare. Redan i utställningen 1987 (den mest betydelsefulla av Münsters bidrag) fanns det några icke-västerlänningar med. De var visserligen inskolade i Europa och USA. Men så får man komma ihåg att hela postkolonialismen också är en västerländsk inskolning av utomeuropeiska konstnärer som skall lära sig att tänka och göra rätt för att kunna företräda det som konstvärldens elit önskar.
”Men så får man komma ihåg att hela postkolonialismen också är en västerländsk inskolning av utomeuropeiska konstnärer som skall lära sig att tänka och göra rätt för att kunna företräda det som konstvärldens elit önskar.”
Den såkalte postkolonialismen er en fortsettelse av vestlig imperialisme. Lurer på hvor mange progressive som har fått med seg dette poenget.
I AB:s artikel fanns bara en bild av ett verk: Ayse Erkmens ”On water”. Men man kan inte se något på vattnet. Däremot, om man förstorar bilden, ser man att det är människorna i förgrunden som är ”on water”. Erkmens arbete är alltså att bygga en plattform för människorna att stå på. Påminner om skämtaren(?) som satte upp en spegel med etiketten ”Porträtt av förbipasserande”. Finns det fler exempel där åskådaren är en del av konstverket?
Ja, den här sidan. När du skriver här blir du en del av Lars verk.
”…lära sig att tänka och göra rätt för att kunna företräda det som konstvärldens elit önskar”.
Vad är det som konstvärldens elit önskar?
Den verkar inte lida av några estetiska begränsningar, det är ju inom ramarna för estetiska värderingar som komposition och teknik utvecklas att nå mål. Från Bach till Bebop finns estetiska regler för vad som är fint och inte fint, bygge och klimax, tonerna måste väljas utifrån begränsningar som kommit med moderkakan, samma förhållande har gällt färg och form. Det verkar bortblåst, allt som räknas är en slags ideologi, själva ”tänket” bakom verket. Men ”tänket” bakom verket är förvillande likt självhat.
Önskar konvärlden elit något annat än att förbli elit? Har den några som helst värderingar som den anser utgör grund för verksamheten per se? Annat än att vara kvar i positionen att vara den som berättar vad som är bra och inte bra?