Konstrundan är i gång. En landsplåga under ständig expansion. I Skåne rör det sig om ca 600 konstnärer och konsthantverkare. När vi talar om konstvärlden blir man vid sådana tillfällen klar över att det finns ett antal.
Konstrundorna är helt övervägande modernisternas plats. Kvalitetsnivån är varken hög eller låg. Av de mera framgångsrika modernisterna är inte alltför många representerade. Helst vill man nog slippa. Konstrundornas anseende är inte det allra bästa, men, som sagt, inte heller det sämsta. Det förekommer också några enstaka exemplar av konstnärer som kan räknas till DIS.
Det finns tre saker som Konstrundan kan räkna till sin fördel: Försäljning. Det brukar vara god försäljning för många konstnärer. Uppmärksamhet. Medierna är förtjusta i konstrundor och evenemanget får ett stort utrymme i press och tv. Publik. Konstrundan har en mycket stor publik och lockar ändlösa skaror ut på vägarna.
Särskilt det sistnämna är en tungt vägande post som konsten alltid har haft svårt att hantera. När konsten blir avancerad blir publikunderlaget snabbt begränsat. Bortsett från att vissa spektakulära och provocerande verk kan skapa nyfikenhetens sensation är regeln att intressant samtidskonst inte har någon annan publik än den som är specialintresserad – och som därför söker sig till biennaler och andra platser där man kan få ta del av den. Om en konstnär eller en utställning av någon orsak (alltså bortsett från provocerande sensation) får en publik måste det vara något fel. Samtidigt önskar sig samtidskonsten ingenting hellre än att få en publik.
Nu finns det en konstpublik för de stora och avancerade arrangemangen. Documenta XI (2002) hade ca 650 000 besökare, naturligtvis ingen dålig siffra. Men publiken är selektiv och det är inte precis den ordinarie Kasselbon som är den genomsnittlige.
Här har vi problemets kärna. Hur skall det vara möjligt att göra samtidskonstutställningarna intressanta för en bredare publik? Med tanke på att dagens samhälle alltmer mäter allting i publiksiffror är det svårt att komma undan. Generellt sätt går det ändå bra för samtidskonsten. Aldrig har det funnits så många konstnärer från så många länder och aldrig har vi haft så mycket biennaler, konstmässor och andra utställningar. Det selektiva urvalet ger med andra ord ett rätt hyggligt publikunderlag. Men inte det breda.
Roger Buergel som är ansvarig för Documenta XII (som öppnar i juni) är inte omedveten om problemet och visar ett aktivt intresse att försöka engagera den lokala befolkningen. Det är ingen ny idé utan en ständigt pågående: Den bildade medelklassen vill genom information och pedagogik visa sin välvilja mot den breda massan. Några avsevärda resultat har aldrig uppnåtts. Orsaken är naturligtvis att informationssteget är för stort. Vem vill bilda sig tillräckligt mycket för att ta del av något som man inte har ett direkt intresse av?
Konstrundorna har en enklare struktur. Där krävs inte mycket mer än att titta och tycka.
Publik kan transporteras till en utställning som ett konstprojekt.
Så blir det på Documenta XII där Ai Weiwei (1962) i fyra omgångar
kommer att totalt placera 1001 kineser i Kassel (Fairytale).
Konstrundan har drive-in. Det finns säkert massor med sätt att få smal konst till ”massorna”. Varför inte visa konsten med direktreklam-metoder i stället för utställningshallar och biennaler? Konsten är för blyg. Kanske man kan anlite ett callcenter. Telefonisten kan ringa upp ”potentiella” konstälskare och ge recensioner av utställningar. Varje söndag eftermiddag går jag hem med en pizzakartong, ge mig konst tryckt på locket, jag begrundar den medan jag promenerar.
Magnus, problemet ligger inte i att få ut samtidskonsten utan att få någon att intressera sig för den. Du kan ju säkert se till att sprida information om t ex differentialmatematik via pizzor och callcenters. Men frågan är om det skulle ha någon effekt att tala om.
En utmaning kan ju vara att få till konst som funkar på olika nivåer.. Sen är det ju problematiskt ändå eftersom bildningen knappast följer spetskonsten och om ett femtiotal år kanske (gissningsvis), när eventuellt massan har lärt sig läsa basal konceptkonst så finns spetsfunktionen troligtvis någon helt annanstans.. Så det är väl rimligt att anta att spetsfunktionen i konsten aldrig kommer att vara särdeles öppen för allmänheten som helhet.
Det samma som drar in den nya publiken alienerar den. Den provocerande konsten som ju lyckas få ”publiken som inte finns” att plötsligt uttrycka åsikter om vad konst (inte) är behandlas med vanlig amnesi över behov. Mothugget från de som anser sig vara medborgare i konstvärlden är att åsikterna är inskränkta, från människor som vill begränsa uttrycksfriheten, fascister helt enkelt.
Motsägelsen är för uppenbar. Hur många vill läsa din blogg Lars? Vem är intresserad och vem vill du prata med? Är du en bildad medelklassare som vill nå ut till en bredare publik eller nöjer du dig med att ha samma public som i klassrummet. Vi tror att vi ändrar världen om vi ändrar konstvärlden. Även om DIS-konst (jag accepterar din benämning här) fick en bred publik skulle en ny avstickare lämna massorna på golvet. Konstvärlden kommer alltid att överleva genom att inte överleva på staus quo. Tyvärr och tack och lov är konsten urusel på att undervisa.
Varför ska innovativ konst nå en bred publik?
Rasmus, precis som du säger kommer säkert dagens spetsfunktion att vara morgondagens konstrunda. Mao de innovationer som håller kommer att stanna (i mer eller mindre kärnfulla former.) Om en reklamare konsumerar stora mängder innovativ samtidskonst, kan jag då anta att det finns en promille av innovativ konst i trycket på min pizzakartong?
Inom en snar framtid ska vaccin mot livmoderhalscancer vara tillgängligt för många, betyder det att gemene man kommer att lära sig något om cancerforskning? Vad ett virus är? Vilken färg som förpackningen har?
Säkert kommer konstens lyckade innovationer att nå oss alla, men innan vi funderar över vilken påverkan den har på min pizzakartong bör man fråga sig vilken form den hade vid tiden då den tillhörde dis.
Saken är nog inte så komplicerad om man ser på den med realistiska ögon. Konsten får aldrig någon stor publik, men man kan öka intresset i utkanterna av det som redan finns. De som är lite intresserade kan bli mer intresserade. En relativt lätt uppgift. Men i allmänheten vill konstvärldens intressenter långt mer än så. Då blir det mycket svårare.
Att skriva blogg är att hålla sig i kanten. Åtminstone är konstblogg i Sverige något som ses som suspekt. Jag tror det är ett övergångsfenomen. Högst respektabla bloggar finns det gott om på andra håll. I varje fall är det så att en blogg som denna har en långt bredare läsekrets än vad som är vanligt inom en stram DIS-institution.
nja i klassrummet, till skillnad från bloggen, sitter väl en å annan med andra förväntningar.. här kan man ju vara med utan att skicka portfolio.
men VILL man verkligen att det ska vara intressant för en bredare publik? jag var på barbra vissers utställning på de paviljones i almere förra veckan. med mej hade jag en vän som inte rör sej i konstkretsar. vännen konstaterade i sann bonvicini-anda och efter dryga två timmars tittande att ”dethär var inte för mej”.
F.Ö. barbara visser e rätt bra, men bara rätt så bra. i och med att hon är den enda i holland innom sitt område går det utmärkt att ha en hel del luckor i produktionen. lecture on lecture with actress, samt då första lecture with actress, rekommenderas
http://www.wdw.nl/participant.php?part_id=226&id=36&taal=_eng
http://en.depaviljoens.nl/basis/museumdepaviljoens-exhibitions-barbara-visser-translated-works.asp
http://www.frieze.com/review_single.asp?r=2606
oj flera inlägg… nja var menat till Cuzner…
noterat
DIS lever: http://www.tomballhatchet.com/assets/hamstershredder1.jpg