På Bonniers konsthall visas ”Bilden av krig”. Utställningen handlar främst om problematiken hur våldsbilder framställs och om vilken verkan de kan ha. Jag har inte sett utställningen utan skall bara kommentera två recensioner. Ulrika Stahre är positiv (Aftonbladet) medan Nils Forsberg (Expressen) är mindre imponerad. Ett intressant exempel är Martha Roslers (hon har varit med länge och är alltjämt en toppfigur, ranking 56) bildcollageserie ”Bringing the war home”. Stahre tycker den är väldigt bra: ”Martha Roslers välkända och genialiska serie med fotomontage är också den helt i fas med krigsbilden som ¬tema – våldet är närvarande men ignorerat.” Forsberg menar i sin kritik: ”Det blir värre. Martha Roslers collage där bilder från Vietnamkriget klippts in i heminredningsmagasin är så genanta att vi hade stekt konceptet på bildlektionerna på högstadiet.”
Forsberg får sägas ha den starkare positionen. När (kring 1970) Rosler gjorde sin första serie av ”Bringing the war home” var det en fräsch vinkling att bearbeta främst Vietnamkriget. Visserligen var verfremdungseffekten inte okänd men tämligen oprövad i bildkonsten. När hon återkommer (2004-08) med samma sak i modernare tappning blir det lite för välkänt grepp. Vi kan liksom den schablonen.
Forsberg vill se mer känslor: ”Genom nya sätt att berätta och skildra, undviks avtrubbning kring och normalisering av ämnet. På Bonniers konsthall funderas det, med högst varierande talang, i stället på representationens mekanismer, ett fördjupat bildseende och konstens medialitet.
Det är som att skriva ett reportage från ett flyktingläger och intressera sig för hur tälten är uppställda och hur linorna är förankrade.
Jag kan inte tycka annat än att det är både självupptaget och världsfrånvänt.”
Det är värre med att få fram sådant. Den postmoderna läxan går inte att undvika, att framkalla reaktioner bygger på att använda tecken och stil som kommunikativa instrument. Idag är konkurrensen stor och bildkonsten har inte visat sig kunna göra något som överträffar reportagebilder och dokumentärer. Sådana bilder kan också placeras i nyhetsflödet på ett synnerligen effektivt sätt. Det blir kanske ändå bäst om man intresserar ”sig för hur tälten är uppställda och hur linorna är förankrade”
Martha Rosler ”Bringing the war home” 1967-72
Marthe Rolser ”Bringing the war home” 2004-08
Mina erövrade insikter från konstarten musik blir ögonblickligen besannade av dessa bilder. Musik handlar om kontraster, musikinstrumentet ”piano” hette ursprungligen ”piano e forte”, dvs starkt och svagt, kontrastkonsten inskrivet i namnet.
Jag tycker bägge bilderna är mycket enkla och effektiva som bildkonst, eventuellt kan de väcka tankar om civilisationens förutsättningar, men jag tycker att kontrastverkan räcker som upplevelse, och att den framgångsrikt lagts i dagen. Efter en stund kanske man tröttnar på enkla bilder. Finns det någon djupare detaljsymbolik som kräver undervisning för att upptäckas?
Eller varför inte ”svag och stark”, liknande kristendomen.
Kom att tänka på Gerhard Nordström ”Sommaren 1970 – utflykt i det gröna”
Mitt första möte med kontrasten i konsten. Och jag tycker denna duger än.
Vad tycker du om hans svit LW ?
Det fungerade på sin tid.
Innen naturfotografi er fuglefotografering en viktig sjanger. Fugler fotograferes fra sin beste side mot flotte bakgrunner. Noen naturfotografer reagerer mot det de opplever som falskheten i en estetisering av naturen ved å fotografere døde og ødelagte fugler. Overraskende ofte på en estetiserende måte.