Politisk korrekthet innebär å den ena sidan att man uttrycker sig utan att överdriva eller generalisera kring känsliga samhällsproblem. Å den andra sidan innebär det också att omformulera dessa samhällsproblem så att de framstår i ett så fördelaktigt ljus som möjligt. Naturligtvis är den svaga punkten det sistnämnda. På den punkten har också pk-sidan fördelen att kunna diskvalificera kritiker som inte följer den officiellt gällande värdegrunden. Risken med ett sådant spel är att de problem som framställs som relativt små visar sig vara värre än man hade tänkt sig. Man får väl säga att det är något i den riktningen som har inträffat fortlöpande under de senaste åren. En extra skjuts fick problemen genom metoo (en outsider i det här sammanhanget) och de färska utbrotten av antisemitism från fel håll.
Det är då dags att börja påpeka de felskären som man kan t ex se i Sanna Raymans artikel i Expressen eller Jan Schermans hårda mediekritik i Resumé.
Schermans inlägg håller verkligen ypperlig klass, och Rayman ger bra överblick. Den klimathysteriska kleptokratin är ointresserad, den snäser bara av de otrogna, men sätter sannolikt en bock i den digitala adressboken; ”fiende”.
Vår tids effektiva nyhetsbevakning är inte de malliga tabloiderna, det är flashback som är centrum i navet för politiskt oönskade nyheter. Inte bara uteblir annonserna i klimatlydiga godkända kanaler, de presenterar heller inte nyheter, utan åsikter förpackade som ”vetenskap”. ”Rapport” är kronan på verket av statlig nyhetsrapportering.
Det är rörande när Ylva Johansson vill ha en ”dialog” om svenska värderingar. Dialog betyder förstås att man kan tycka annorlunda, var och en har rätt till sin egen åsikt, oavsett grad att skogstokighet, och rätt till bidrag för att fira den och föra ut den. Det finns något som kallas att vara herre i sitt eget hus. Det är inte givet att man kan flytta in hos andra, och ta med sig sina smutsiga skor in i köket.
Dialogen är förstås ett måste, därför att vi inte känner oss själva annat än genom socialdemokratins narrspegel. Solidariteten betalade av ”de andra”. Vi är inte klara över vilka vi är, vi saknar grundläggande bildning i vår idéhistoria. Vårt gamla statsbärande parti, baserat på maktspel, med tävlingshästarna avundsjukan och teknisk utveckling spända framför vagnen, uppfattar sig själva som högre stående moralisk förebild, trots att verksamheten bara gått ut på mer makt åt en själv och högre skatt på låginkomsttagare. Deras åsiktspaket har de själva gett namnet ”värdegrunden”.
Men Sverige är byggt på kristendom, grundidén är självuppoffring, han som offrar sig på korset för alla är en symbol för idealen och hela begreppsapparaten därikring. Det kristna värdepaketet är grunden till den oförvitlige tjänstemannen, den som gör nytta åt andra baserat på värderingar. Pliktkänsla. Nu har vi istället Mogert och Ohly, narcissitiska solidaritetsexperter, på andras bekostnad. Regering offrar gladeligen fattigpensionärerna, yttrandefrihet, demokrati, sans och förnuft, den offrar andra. Den skriver under lagar i vårt namn, riktade mot oss.
Framgångsrik invandring kallas assimilering, då ger invandraren upp sin bakgrund och blir som den han flyttat in hos. Svenskamerikanerna är amerikaner. Integration betyder tydligen någonting annat, vad kan det tänkas vara? Permanent lågintensivt inbördeskrig?
Det blev väl en väldigt vid definition av pk? Jag som trodde att det innebar att fatta ett politiskt beslut som ledde käpprakt åt h-e men var i överensstämmelse med de politiska doktrinerna. Mest känd är ju Mao som var tvungen att använda uttrycket flera gånger.
Ur den synpunkten blir ju helomvändningen helt förståelig.
Och man kan lätt förstå att Schlingmann var alldeles för tidigt ute men heder åt denne man! Själv kom jag på samma sak för tre år sedan.
Politiskt Korrekt är nog importerat från USA, den västliga civilisationens centrum när det gäller teknisk utveckling, finansiering, moral, militär styrka och politiska tendenser. Allt händer där först, och kommer till oss sen. Upplevelsen av detta i ankdammen sossesverige är surrealistisk, vi tror vi är den humanitära stormakten. Vi tror envist att vi ”ligger i framkant”. Vi ligger tio år efter USA, vi importerar amerikansk teknologi och hittar på applikationer med den. Vi är sekundära. Vi spelar inte huvudrollen. Inte alls. Vi är inte förebild. Vi är driftskucku eller ingenting alls.
I USA finns som alla vet två partier, finansierade av samma bolag, men med olika väljare. Republikanerna är traditionellt liberalt, dvs låtgå-liberalt, färre offentliga interventioner, det partiet kallas konservativt. Demokraterna är statsinterventionistiskt, det kallas liberalt av sina politiska fiender, de riktiga liberalerna, dvs de konservativa. Liberalism är ett skällsord i USA, det betyder social ingenjörskonst. Pk-begreppet tror jag kommer ur det demokratiska partiets försök att hålla färgen när det angriper samhället med socialdemokratiska metoder, i strid med den amerikanska självbilden, och republikanernas kritik. Det amerikanska samhället är inte som det svenska i själva sammanhållningen. Amerikanen tillhör ofta en kyrka, den hjälper eventuellt sina medlemmar.
Amerikanska universitet är hemvist för en slags utveckling ur amerikansk marxism, kallad postmodernism, den har ett kollektivistiskt idébygge om generellt förtryck i konflikt med individens frihet. När postmodernismens förutfattade meningar kommer i konflikt med verkligheten, och man väljer de förutfattade meningarna och döljer verkligheten, då uppstår politisk korrekthet. Man säger inte som det är, utan gräver bland teoribyggets fundamenta, och påstår något som passar teoretiska fundamenta. Kartan gäller, inte verkligheten. Översatt till svenska innebär det syriska raketforskare, afghanska skäggbarn, marockanska knivbeväpnade pickpockets som längtar efter jobb som kassörska på ICA. Serier av självmotsägelser. PK kräver öppna gränser och gränslösa bidrag, en statsfinanansiell omöjlighet. PK kräver stopp för ålderskontroller och åldersbaserad fri immigration, man kan ha det ena eller det andra. PK kräver osammanhängande ogenomförbarheter, under förespeglande av egen godhet, den som invänder är ond. PK blir därmed regeringsodugligt. Antagligen är det just därför vi har en PK-regering. Det säger kanske någonting om regeringens funktion i ett samhälle. En regering löser inte problem. En regering är en klätterställning för ambitiösa maktmänniskor. En liten bok av George Orwell som heter ”Djurfarmen” rekommenderas alla.
Grisen Napoleon jobbar ständigt på sin sak. Just idag heter han Fridolin.
Mycket läsvärt, som vanligt, sl. Du tänker på Fridolins revolver mot Löfvens tinning? ”Låt afghanerna stanna eller så avrättar jag regeringen”?
Jag ser varje vänsteraktivitet som en händelse för psykiatrin. Vad Djurfarmen visar är vänsterns psykologi. Vänstern består av folk som vill opp, och deras metod att bli av med dem som är i vägen, dvs de som är på toppen. Vänstern talar alltid för ett ”övergripande goda”, som måste ha företräde framför individens rättigheter. Vänstern använder vad Orwell kallar ”hate-speech”, där individens frustration och tillkortakommanden mobiliseras i hat, bort från en själv, mot andra. Vänstern är en hatrörelse, förklädd till kärlek. Som vi alla vet är det delvis samma sak. Alex Våldtäktsman Bengtsson är ett strålande exempel.
Vad som hänt är att vanlig socialistisk planekonomi fallit i vanrykte, pga sin dysfunktionalitet. Men de ambitiösa människor som önskar makt utan att ha något annat än sin lena mun och umbäranden att ge medmänniskorna som tack för att de får bestämma, de är inte nöjda. De har hittat en ny scen, en ny agenda, en ny plan. Klimatet. Den stackars tjockisen i dalarna som vill vara poet och världsförbättrare har faktiskt sagt det rakt ut; ”kanske är miljöfrågan sista chansen för socialismen”. Det syns ju på Greider att han är sjuk, det framgår av fysionomin.
Klimatfrågan, som inte är en fråga om klimatet, utan om ett nytt försök från nästa smalaxlade generation talföra manipulatörer som vill dominera utan att det motsvaras av någon förmåga att göra något för sina medmänniskor, är bara nästa försök i raden. Några vill opp, individens rättigheter ska ner. ”Nödvändig uppoffring” är inga nyheter. Förr offrade man sig för nationen, sen för klassen, nu för klimatet. Samma människotyp står för initiativet; grisen Napoleon. Läs boken. Gjort på två timmar.
Fridolin har ingen revolver mot Löfvens tinning, han har den mot vår tinning. Vi ska betala. Löfven har livstidspension säkrad, han riskerar ingenting, det gör ingen av dem. Alla kommer att få höjd pensionsålder, utom politiker. De spelar ett utpressningsspel mot varandra, med våra pengar. Löfvens optimering är att spräcka alliansen, att sälja våra medel till miljöpartiet är att offra en bonde. Alla vänsterrörelser vill höja skatten, men den är redan astronomisk. De behöver ett svepskäl för dumbommarna. Klimatet.
Invandringen? Tja, vi lockar med bidrag tio gånger högre än en dagslön i Malawi. Oemotståndlig honungsfälla. Resultatet av ökat utbud på arbetskraft är fall i relativpriset på arbetskraft, sjunkande löner. För de borgerliga är det bra, för vänstern ännu en möjlighet att mobilsera sin egen klätterstege mot ”kapitalismen”. De är överens, det ser alla. De ger oss möjligheten att rösta på sd, och bli utfryst. Tack för kaffet.
”Vilka äro sverigedemokraterna?” En enkel linjär engradsekvation.
S (1977) 45% = S (2017) 25% + SD (2017) 20% 45 = 25 + 20. Eller 45 = 30 + 15
Sd är sossar som inte ska med. Givetvis försöker S dölja vilka Sd är, men, titta på ekvationen. De borgerliga är lika många som vanligt. Miljöpartiets väljare är lättlurade stackare ur alla läger. Alla vet ju vilka sd är. Det är den gamla arbetarklassens manliga del. Det ingår i pk-berättelsen att peka på sd och kalla dem moderater. Desinformation. Titta på ekvationen. Den säger allt. Det alla redan visste. Men det är pk att kalla dem missnöjda moderater.
sl
Jag tror att du gör en för enkel/endimensionell analys av vad ”SD” är.
Frågan är mer komplicerad än att priset på arbetskraft sjunker med massinvandringen från Mellanöstern/Nordafrika. Denna hotar hela vårt samhälle i flera avseenden. Därför tror jag ”SD” uppgår till mer än halva befolkningen. De finns i alla partier, utom i V, Mp och Fi. Men fenomenet uttrycks än så länge i en mullrande oro och osäkerhet om vad som måste göras konkret, i politiken. …
+1
Jag bevittnar själv hur vänner över middagsbjudningsvinet försiktigt kommer ut: centerpartister, folkpartister, moderater. Sossarna är som sl säger redan där.
Vad jag menar är att de sossar som inte ska med, det är de som utgör sverigedemokraternas väljare. Socialdemokratin har gått från 45 till mellan 25 och 30%, sverigedemokraterna utgör resten, mellan 15 och 20% De borgerliga är lika stora, då som nu. Den stora skillnaden mellan då och nu, bortsett från miljömisantropernas antiintellektuella svärmerie, är att s förlorat runt 30% till sd. Ni kan se bortförklaringar i pressen, de visar hur folk gått från moderater till sd, men det är bara att summera procentsatserna. Sd är arga sossar, namnet sverigedemokraterna är en travesti på socialdemokraterna. Sd är ett patriarkalt socialkonservativt parti, med en och annan nasselus i fanorna.
Middagsbjudningsvinet säger en del om din bekantskapskrets, den är alltså relativt borgerlig. Men den grupp som gått från s till sd, och utgör sd´s kärna, är den ölpimplande LO-jobbaren. De längtar inte efter borgerlig politik, de vill ha trygghet, och är konservativa, LO-jobbaren är patriarkalt konservativ. S leds av en grupp kvinnor med undergivna män, Löfven är en marionett, de hade inte ens en godtagbar kandidat i riksdagen att välja på. Utom Urban Ahlin, han som nu hotas av fabricerade sexövergrepp. Han är alltså man, och inte under Jämtins stövel. Då duger han inte.
Det finns en stor sannolikhet för att en inte obetydlig del av de borgerliga röstar på sd, många vill gärna det, men vågar inte. Det är också en riskfylld strategi. Om det saknas borgerliga väljare, och sd inte blir stort nog, får vi mer Löfven och genuspladdrande miljömupperi i regering, det var ju exakt vad som hände senast. En majoritet röstade borgerligt eller sverigedemokratiskt, och fick miljösosseriet i regering.
Jag har förstås funderat på vad jag ska rösta på. Om jag röstar på sd, blir jag tvungen att ljuga, jag kommer att skada mig själv på min arbetsmarknad om jag sa som det var.
Om jag röstar på sd försvinner samtidigt en borgerlig röst. Sd har problem med den mentala hygienen, de har inte så få instabila kandidater. Det finns minst tre tunga skäl för att avstå sd.
Jag kommer att rösta på kristdemokraterna, precis som senast. Det är i grunden pingstkyrkans parti, innehåller abortmotståndare, lallar om värdegrunden, och dess tantiga partiledare tilltalar inte mig alls. Jag tycker alltså inte om dem, men jag tycker långt sämre om alla de andra. Om kristdemokraterna faller ur riksdagen, kan man inte ens hota sossarna med alliansregering. Det finns alltså två godtagbara skäl att rösta på kristdemokraterna, som överväger alla deras dåliga sidor. Jag ser inga andra att rösta på. Moderaterna är en slags tjänstemannasossar, man får fri invandring på köpet. Centerns lilla handväska producerar floskler, vill men vågar inte kohandla med s. Folkpartiet, vårt lilla oliberala parti för lärare, har en uthärdlig partiledare, men producerar floskler och har bara försvårat för läraryrket. Sossarna lyckades tillfälligt stänga av invandringskranen, men placerar folkfienderna miljömupparna i departementen, det allra svåraste brottet. Mp och V fullständigt uteslutna under alla omständigheter, den destruktiva förnekelsens parhästar, tombollarnas paradis, munväderspartier och klimathysteriker.
Egentligen har jag ytterligare ett krav på partiet att rösta på, men blir tvungen att överse med det. Partiet bör ledas av en man. Kvinnlig partiledare innebär ingen partiledare. Vårt mest förslagna klättermösspart, mobbarsossarna, räknade för länge sen ut att man inte kan ha en kvinnlig partiledare, det är en nederlagsstrategi. Nån som minns moderat-olyckan, tant långhaka? Redan glömd. S leds av kvinnor, med en manlig marionettfigur som statsminister. De sitter i regering genom att spela ut de övriga mot varandra.
Lysande analys, sl – den lockar till eftertanke och ger ett klart besked.
Tyvärr så är den grundläggande analysen att vi har stora problem, därför att de traditionella partierna saknar kompass och ryggrad, de är sysselsatta med personlig riskminimering. Det hade varit skönt om det fanns ett riktigt kristet självförsvarsparti i Sverige, som helt enkelt satte kriminella illegala inhabitanter i läger tills de utvisades, men det finns inget. Vi är försvarslösa sossar, utan ryggrad, utan strategi, allihop. Jag tycker inte kd är bra, de är usla. Om sd fick 55% av rösterna skulle jag bli glad, det är tydligen signalen som krävs, det är ju ett mått på hur katastrofalt vårt moraliska moras har öppnat sig under fötterna. Jag överväger alltså sd ibland, pga övriga partiers groteska inkompetens och ovilja, trots att sd inte ens ser regeringsdugliga ut. Egentligen är partiernas förmåga i paritet med befolkningens mod och moral, jag tror vi har de partier vi förtjänar. Att bli klappade på huvudet av Löfven som tröst är nästan självvalt.
Man bör ju delta i val, att välja det minst dåliga alternativet i ett mångvariabelt system är den vanliga utsikten. Sannolikheten för att kd ska göra något bra är låg, men ramlar kd ur, är sannolikheten att miljösosseriet ska fortsätta sin avsiktliga skadegörelse helt överhängande. Ett drömscenario som glädja mig allra mest är om miljöpatrasket erhåller mindre än 4%. Tyvärr har fåntrattarna också såna som optimerar efter aktuella begränsningar, det finns sannolikt kompanier av mantramumlande sossetanter som kan tänka sig att rösta miljömupp om mp ligger pyrt till.
Lönebidragen är väl dagens Sverige i ett nötskal.
Ett bussbolag med en svensk chaufför förnyar inte hans anställning. I stället väljer han en nyanländ chaufför som genererar lönebidrag under viss tid.
Den gamle chauffören får gå till arbetslöshet och bidrag. Med skattepengar finansieras nu en arbetslös och en med lönebidrag.
Staten hoppas nu ändå att chauffören med lönebidrag efter sin arbetserfarenhet ska erbjudas fast anställning. Men ack så fel de tänker. Bussbolaget anställer nu i stället ännu en med lönebidrag, det lönar sig bättre.
Vad nu politiken har lyckats med är att sätta en i arbete men försörja tre. Osv, osv!!
sl
Vilket åsiktsfyrverkeri! Det är nästan som samtidspoesi.
Jag håller med om mycket av vad du säger, men kanske ändå en något för förenklad analys. Sedan kommer ju KD som något av en antiklimax dom slutsats.
Själv skulle jag vilja ha ett SD minus socialkonservatismen och mer av anti-islam än vad man har idag. Lite som Gert Wilders, om han nu inte är fascist. För mig är islamiseringen den stora frågan idag. Där har KD väl noll att komma med?
Kristdemokraterna har mycket lite att komma med, förutom själva den idémässiga tradition vi kallar den västerländska traditionens moraliska rättesnöre, dess kod för uppförande. Den är som alla kan se hjälplös mot islam. Jag är inte så pigg på fascism som verktyg mot islam, men dit kan det mycket väl vara på väg.
Om du tittar efter, så för jag ett resonemang för mig själv om vad som är minst dåliga alternativ, jämfört med ett antal usla utfall. Om kd får under 4% är det borgerliga alternativet uteslutet. Det kan förefalla uteslutet ändå, eftersom alliansen inte lyckas förhålla sig till sd på ett konstruktivt sätt. Alliansen kliver i miljösosseriets fälla, istället för att fälla miljösosseriet. Sd rätt använd av alliansen är en hävstång, det inser förstås sossarna, så de sätter in stöten exakt där, de tubbar framgångsrikt de borgerliga partierna till lydig underkastelse. Sossarnas mest centrala strategi är att sitta i regering, det är allt de är till för. Den mest effektiva metoden är att splittra alliansen, och lyckas lura delar av den att bli stödparti i en sosseregering. Det är deras drömscenario.
Inget av de riksdagspartier som inte är sd har något att komma med mot islam. Anledningen till att vi har sd är övriga partiers svek. Om man är emot svensk anpassning till islam, har övriga partier hänvisat en till sd. Men de är knappast regeringsdugliga, de innehåller mängder av stollar.
För mig är prio ett att få bort miljöpartiet ur regeringsbildandet, de skadar alla, och är det postmoderna svamlets centrum i svensk politik. Mp har strikt fokus på fel saker, inbillade problem, de hindrar eller fördröjer alla lösningar. Alla förhandlingar mellan mp och något annat parti är på vår bekostnad, vi står för fiolerna. Mp är bara bad news.
sl
Återigen håller jag med dig.
Arvet efter kristendomen är en civilistorisk grundbult att värna om.
Men det behövs som sagt en uppdatering av försvaret mot barbariet.
Att Mp åker ut och Vp försvagas och att Fi inte inte kommer in 2018, är en bra början att hoppas på. Sen får vi hoppas på att polletten trillar ned hos övriga partier vad gäller det växande hotet från islamfascismen. Vi har inte många år på oss.