När det börjar rasa i ett mindre välgenomtänkt bygge brukar sprickorna förgrena sig tämligen snabbt. Nu har vi kommit fram till den intressanta och eldfängda frågan om svensk kultur och svenska värderingar. Diskussionerna som varit många och aggressiva har förts på låg nivå alldeles särskilt av dem som förnekat svensk egenart. Katarina Barrlings krönika (SR) visar att det nu går för sig att tala om denna svåra sak.
Visserligen är det så att Sverige inte är något stort kulturland med avseende på vad man har skapat. Vi hr några enstaka gestalter som har nått internationell berömmelse. Men det hindrar inte att vi ändå har våra kulturprodukter som har en egenart. De resonemang man hört från förnekarna har byggt på den enkla tesen att eftersom intet uppstår ur intet finns det var sig någon kultur eller några värderingar – i Sverige. Detta skall då inte gälla för andra kulturer men det har man aldrig behövt förklara.
Omstöpning av inflytande från annat håll är ju vad som präglar alla kulturer. Ser man t ex på svensk bildkonst är det klart att Sverige har hämtat impulserna utifrån, under lång tid särskilt från Frankrike. Men dessa impulser danar en egen värld när den behandlas i det svenska konstområdet. Vi har det kända exemplet med förra sekelskiftets landskapsmålare (”nationalromantikerna”). Det är klart att man kan se en egenart i detta och då även om man jämför med Danmark, Norge och Finland där man sökte liknande vägar.
Jag får nu hoppas att rädslan att diskutera svensk kultur försvinner. Som jag har sagt många gånger är det Sveriges uppgift att ta hand om svensk konst. Den når inte upp till internationell kvalitetsnivå men är intressant nog för Sverige. Och ingen annan kultur lär bry sig om den.
Finns väl flera exempel på att bra och intressant konst skapas utifrån en medvetenhet kring hemlandet. Jag tänker på Selma Lagerlöfs författarskap, Carl Larsson, Zorn, Heidenstam, Fröding. Även Jan Johanssons ”Jazz på svenska” och för all del Cornelis Vreeswijk.
De ovan nämnda är en slags ideologiproducenter, de har skrivit den svenska kulturens historia, där finns andra, som Stenhammar. Vissa av våra traditioner är inte så gamla, de är stimulerade av det nationella projektet på 1800-talet. Nu står de för kontinuitet och trygghet, då ingick de fostran till nationell extas.
Klättermöss-Kleptokratin är fientligt inställd till svensk kultur, det beror på att den är en slags bastion mot negativa förändringar. Vi kan se hur BahKunke, antikulturministern, mest jobbar på att hindra sverigedemokraterna att mobilisera traditionerna mot förändringens kalla vindar. Det är politisk uppstyrning, värdegrund, inkludering och avlövade institutioner över hela linjen.
Det behövs ingen kompetens, när historien bär ”fel” värderingar. Personalen som kan något om historien ersätts av socialpedagoger, dataexperter och kommunikatörer. Vi betalar själva för att uppfostras till mähän.
Jeg håper at Sverige forstår verdien av Nimis. Dere har noe blant dere som få andre har.