Nu var det hen igen
”Hen” har fått ett olyckligt symbolvärde. På många sätt är det ett användbart pronomen. Inte minst i konstsammanhang när man skriver om ”konstnären”. Men, som sagt, symbolvärdet som bär med sig ett överdrivet rättviseperspektiv: ”Vi som tänker i hen är de goda människorna”.
Nåja, det finns utrymme för magplask i genren och ett sådant lyckades domprosten Senter (som väl då får betecknas som fast ”hen”) åstadkomma. Hen hade med hela kyrkan haft ett intensivt uppgående i ett likabehandlingsprogram. Med en sådan inspiration måste ju något göras för att visa hur lika man (antagligen ”en” enligt likabehandlingsprogrammet) hade blivit. Det blev alltså Jesusbarnet som förvandlades till en hen. Enligt det nya budet ”Du skall icke könskoda”.
Nå, inte hade tuppen hunnit gala tre gånger förrän hen Senter kodade: ”De flesta 1800- och 1900-talsbilder av Jesus är ganska feminina. Han är mild, har lockigt hår och är inte särskilt kraftfull i fysiken.”
Nuförtiden finner man att ståuppkomiker står som spön i backarna. Utan att ens veta om det.
Muhammed är uppfattar jag som svartlånghårig och skäggig, lite som Conchita Würst. Trots bildförbud med drakoniska straff. Kan vara Hollywoosproduktioner som ”Mumiens återkomst” som spökar.
Här stiger en androgyn Jesus, utan skägg, helt tidsenligt fram ur en regnbågsfärgad vagina. Lite mer rasifiering tack, men annars framsynt och bra där av Linköpings domkyrka (1935).
https://scontent-arn2-1.xx.fbcdn.net/v/t1.0-9/26113716_1765412390176946_894018622224807790_n.jpg?oh=fe6a5edc8b0e20b16c45546b1046fb77&oe=5AC91B12
Ha! Ha! Vilken fars! Rena Monty Python! 🙂