Signaturen sl undrar om det är ”starka kvinnor” på frammarsch i samtidskonsten. Jo, nog är det så, de syns och hörs överallt idag. Det kvinnliga genombrottet kom dock ganska sent, först mot slutet av 1980-talet gjorde de sig alltmer gällande. Ser man på artfacts ranking utgör kvinnliga konstnärer 20 % av topp 100. Det kan verka lite men det tar tid att nå upp till de höjderna. För inte så länge sedan fanns det bara hälften så många.
Politiken och konsten kan söka sig många vägar. Den gamle veteranen Mark di Suvero visar skulpturer på Paula Cooper Gallery i New York. Han tillhör en generation som är mera inriktad på form än politiskt innehåll men i våra dagar vill man gärna dra lite i de politiska tåtarna. Di Suvero står upp för demokratin och uttalar sig förstås om Trump. En av hans skulpturer har namnet ”Och ändå rör hon sig”, det apokryfiska uttalande som Galilei skulle ha mumlat när han fick avsvärja sig sina ur kyrkans synpunkt vetenskapliga villfarelser. (The Art Newspaper)
Di Suveros skulpturer har inget direkt politiskt innehåll. Men det finns en tradition att bemöta kritik på den punkten med att konstnären är medveten om hur världen ser ut och att det denne gör är ett samlat uttryck för världens tillstånd. Det finns skäl för en sådan återhållsamhet. Konstnären som agitator brukar inte vara framgångsrik i det politiska, möjligen i konstvärlden som understundom föredrar sådan konst.
En annan sida av saken är att di Suvero tillhör modernismen. Numera har samtidskonstvärlden övergivit sin negativa inställning till denna. Di Suveros skulpturer fungerar igen, nu betraktade i ett samtidsperspektiv.