Det blir lite mer om konst. Men eftersom jag vet att många läsare gillar mera renodlad politik så kan jag erbjuda en fängslande artikel om radikalisering från den alltid lika underhållande tidskriften Paragraf.
Jag har fått tillfälle att läsa professor Tomas Björks bok om konstnären Julius Kronberg. Boken kom ut i samband med en utställning på Waldermarsudde som handlade om salongsmåleri och särskilt Julius Kronberg (1850-1921). Boken är intressant såtillvida att Björk gör ett allvarligt försök att rätta upp Kronbergs idag mediokra rykte. Nå, det finns ett litet spöke i försöket. Björk tillhör den postkoloniala styrkan och utifrån det kan man argumentera mot modernismens utvecklingstanke, den vita heteronormen och hur historieskrivningen skapas genom segrarna. Jag skall återkomma i ett nytt inlägg med mera utförliga argument i den saken.
Först skall det konstateras att Kronberg i varje fall har fått en plats i svensk konsthistoria genom hans målning från 1975: Jaktnymf och fauner. På sin tid blev den en sensation och dessutom kontroversiell med sitt erotiska tonläge. Idag är det svårt att vara lika entusiastisk även om man har all anledning att beundra Kronberg för hans kolorit och tekniska skicklighet. Trots allt är det ett praktstycke i tidens stil med lite för mycket häng på tidens stora förebilder Hans Makart och Karl von Piloty. Rubens spökar också i bakgrunden.
En annan målning har varit oerhört populär, David och Saul (1884-85). Den har ofta reproducerat inte minst till studier av den bibliska historien. Onekligen ett praktstycke med otaliga detaljer och en intrikat ljusbehandling. Men det blir ändå svårt att få liv i ett kostymdrama som kännetecknar mycket av salongskonsten. Björk, som skrivit om orientalismen, kan inte låta bli att göra en tolkning i den andan. Han ser ett binärt motsatspar, den passive orientalen med sitt erotiska begär och den västerländska kyska aktiviteten. Jag har svårt att tro att Kronberg har varit inne på den linjen men som sagt betraktaren är medskapare i verket och Björks insats gör den ju tidsenlig.
Det är förstås Kung David som spelar harpa, det är hans verser i Psaltaren som gett oss ordet psalm, britterna kallar koralbokens innehåll hymner. Saul är Israels förste kung, uppfostrade efterträdaren David, men misshagade Gud. Det verkar som att David har något att säga Saul, eller spelar han upp harpläxan?
Att göra en oriental och en västerlänning av två judiska kungar för tvåtusen verkar långsökt. Det vore förstås blasfemi att säga ”homoerotiska toner”, men min normkritiska blick finner ingen ro, den ser harpans locktoner först.
Förmodligen diskuterar de sitt folks öde på vers, eller så berättar eleven om de himmelska kraven på en kung. Sängliggaren verkar inte vara på hugget. Kanhända är det Dan Eliasson som får höra att han åtminstone får behålla lönen?
Dina blogginlägg om konst läses med minst lika stort intresse som de om politik. Jag tror att kommentarerna handlar mer om politik helt enkelt pga brister i kunskap om konsten. Själv har jag lärt mig mycket om konst genom dina inlägg under åren och intresset bara ökar. Så mycket att det faktiskt triggade mig att ta en universitetskurs i konsthistoria.
Julius Kronberg hade en son Staffan, 1902 – ?, som gick i pappans fotspår. Han var både målare och konsthantverkare men försörjde sig som fotograf på försvarsstaben. Där jobbade också min syrra och Staffan blev en ofta sedd gäst i familjen. I sitt konsthantverk gjorde han skogstroll av material från naturen, 20 – 50 cm höga. Alla är numrerade och till varje troll finns en lista på vilka arter som ingår. Hittade själv två stycken undangömda i förrådet, nr 1212 och 1294.
Googlade och kunde konstatera att han slog igenom 1978 med sitt landskapsmåleri. https://www.lexikonettamanda.se/show.php?aid=22113
Jag föredrar att läsa om konst. Politisk manipulation av konst, och den miljöpartistiska tjänstemannaklassens fantasier, finns varje dag i varje dagstidning.