Värdegrunderna skall styra det ena efter det andra. Enligt flera bokförläggare (SvD) har vi nu politisk styrning av litteraturen. Vad som gäller om en utgivning skall få ta del av statens understöd är följande:
”1. Hög kvalitet. 2. Mångsidigt utbud av titlar vad avser målgrupp, ämnen, åsikter, form och genrer. 3. Internationellt och interkulturellt perspektiv. 4. Jämställdhetsperspektiv. 5. Tillgänglighetsperspektiv, vilket innebär att människans olika förutsättningar att ta del av litteratur beaktas, däribland kognitiv förmåga.”
”Hög kvalitet” står som nummer ett men med det kommer man inte längt om inte de övriga grunderna är beaktade. Det är naturligtvis svårt att bevisa hur det saker exakt går till när det delas ut litteraturstöd men säkert har förläggarna sett hur behandlingen sker. Författare som inte uppfattas som korrekta är säkra kort för att inte få något stöd. Och jag minns själv från 2011 när min konstteoretiska bok Art gavs ut på Nya Doxa (förläggaren till detta bokförlag, David Stansvik, uttalar sig i artikeln). Mina tidigare böcker i ämnet konst hade alla fått stöd men den här fick det inte. Det är klart att man kan fundera på om jag vid den tiden hade fått stämpeln misshaglig. Annars är det svårt att förklara.
Måste verkligen rekommendera Bengt Ohlssons försök att utreda det intrikata regelverket inom Värdegrunden™. Vad som går för sig, och vad som inte gör det. ’Maktanalys’, genus, ras, klass, överläge / underläge. Hela det nutida åsiktspaketet får sig en rejäl genomkörare:
https://www.dn.se/kultur-noje/bengt-ohlsson-vad-far-man-egentligen-saga-nu-for-tiden/
Din bok blev entartete litteratur, Lars.
Bengt Ohlsson äreräddar DN, för en gångs skull får uttrycket ”klockrent” en innebörd.
Ny tung förlust för kulturrelativister – DN lägger om rodret.
Hyckleri, visst, men ändock en välkommen kursändring.
Bengt Ohlsson är en enstaka röst med många påhejare bland läsarna, hans artiklar har funnits i decennier. DN´s genusvetande klimathysteriker visar alla tecken till att vara i majoritet. Bengt Ohlsson är en av dem som gör tidningen läsvärd för trogna läsare, nu tar han en risk, medan tidningen tittar på. Om DN hindrat ett sån artikel hade problem lätt uppstått för tidningen, nu är det han som kan få problem.
Bra artikel!
sl
Det är Wolodarskis helgardering på Twitter jag tänker på – hur förfärligt det är att folk inte vågar säga obekväma saker i debatten.
Jag har inte läst Lars Vilks bok men uppenbarligen mottogs den ganska ljumt eller även kritiskt av flera recensenter.
Det verkar alltså som om det var kriteriet ”hög kvalitet” som inte uppfylldes när det gällde just ”Art”.
Jodu Ulf. Konstvärlden är inte förtjust i den institutionella konstteorin men kan inte komma åt den med sakargument. Därför hänger man upp sig åt pseudokritik.
Vad tycker konstvärlden definierar ”hög kvalitet”, om inte den institutionella konstteorin gör det? Och hur lyder pseudokritiken?
Pseudokritiken yttrade sig lite olika. I Dagens Nyheter blev boken helt nedsablad av Sinziana Ravini som menar att Lars Vilks hamnat i en, citat ”paranoid diskurs”.
Mikael Olofsson som recenserade Lars bok för Göteborgsposten fann den både, citat ”intressant och informativ men att den samtidigt blir missvisande”.
I Helsingborgs Dagblad tyckte Christina Antya att boken innehåller, citat ”ytlig redogörelser för konsten och marknaden”och ”generaliserande beskrivningar om konstvärlden” . Christina tycker även att boken har sina förtjänster men att, citat ”han (Lars Vilks) samtidigt gör det allt för lätt för sig”.
Tim Andersson som recenserat Art i Uppsala Nya Tidning menar att, citat ” Lars Vilks går i sin nya boktill angrepp mot likrikningar i samtidskonsten. Men poängerna riskeras att förloras i generaliseringar”. Enligt Tim gör Lars ”en ytlig Bourdieuinspirerad undersökning av spelet mellan agenter och institutioner”.
Den enda renodlat positiva recensionen jag hittat är Bibliotekstjänsts lektörsomdöme.
Som du ser är det generaliserande kritik. Vad man inte tycker om är att den institutionella konstteorin ger en faktiskt beskrivning av konstvärlden som man inte är förtjust i. När det handlar om litteraturstöd är det inte fråga om någon kritisk granskning av det där slaget. Mallen är mycket enklare där. Att min bok fick så många recensioner i stora tidningar är naturligtvis en kvalitetsstämpel.
Vilka är ”man”?
”Man” är väl de som skrivit recensionerna?
”Kvalitetsstämpel” är väl nyhetsvärdets kvalitet? Du är känd, därmed är boken viktig.
Om någon (=man,=de som skrivit) skriver en ytlig betraktelse, finns väl risk att de inte förstått verket i dess helhet, utan valt att skriva om det de förstår, som de förstår det. En motsvarande process har pågått länge inom popmusikjournalistiken, där de som skriver egentligen skriver om sig själva, speglade i företeelsen de tror att de recenserar.
Utan att inse det.
Jag erkänner att jag blir lite nyfiken när det gäller kriterierna för hur litteraturstöd utdelas. Menar du Lars att det är vanligt att böcker som får dåliga recensioner i dagspressen får stöd?
Att du Lars sedan avfärdar kritiken som varande pseudokritik eller bara generaliserande utan att närmare definiera vad du konkret menar med dessa termer ger knappast ett seriöst intryck.
Har du läst Lars böcker, Ulf?
(appropå seriöst intryck)
Nej ”sl”, jag har inte läst Lars Vilks böcker. Men nu gäller ju inte saken vad jag tycker om Lars bok utan vad kritikerna i dagspressen och de instanser som beslutar om litteraturstöd tyckte om Art.
Däremot så har jag läst de recensioner som jag refererar till.
Påminner lite om när Borgarrådet (S) Ilmar Reepalu dömde ut Vilks rondellhundar som ”dålig konst” utan att ha sett en enda tavla.
🙂
Om man tror att man tycker något om något, kan det vara lämpligt att själv ta reda på det, och inte gå omvägen över andras åsikter. Eftersom det uppenbarligen finns en Vilksk teori om konsten, och den verkar kommit i bakgrunden för några hundteckningar, måste man kräva basal insikt i verket för att kritik ska vara av intresse. Det verkar som att kritikerna inte intresserat sig för vad de kritiserar, och sen vill du lyfta kritikerna? Av vilken anledning då? Innan du svarar mig tycker jag du ska ta del av verket du debatterar. Du skulle ju kunna tänkas ha något att säga, men om du verkligen vill tycka något utan att ens ha bevärdigat det med eget intresse, blir åsikterna lätt sufflé; något som sjunker ihop av sig själv.
Jag har ett emotionellt förhållande till musik och måleri, inte ett politiskt, jag är mer intresserad av färg för örat och ögat, och ser politik som förljugna maktanspråk. Jag kan tänka mig att det finns en hel del substans i den institutionella teorin, samtidigt som jag kanske inte explicit gillar den. Jag är inte intresserad av readymade, fast jag använder andras färdiggjorda saker i nya kombinationer själv, för mitt eget nöjes skull. Den institutionella teorin kan vara sann utan att vara vacker eller medryckande, och den kan vara avslöjande för politiska potentater. Kungens nya kläder är sann oberoende av tid.
När jag jag nu studerar Lars dagliga texter i förhållande till konstnärliga verk och politiska realiteter, anar jag en trötthet inför en politik som tar enorm plats men inte bidrar med någonting konstnärligt utvecklande. Politik som parasiterar på konsten. Konstnärer utan lön som sliter hela livet med färg och form, bemötta med sporadiskt intresse av uttråkade politiska parasiter, själva utan tillstymmelse till konstnärlig talang, men duktiga klättermöss, som använder konstnärers verksamhet som språngbräda i karriären på andras bekostnad. Den politiska hydrans tentakler griper in överallt, betald av oss över skattsedeln, uppfostrar oss, men är bara en klätterställning för klättermöss.
DesinformationsNytt; ”dags att avskaffa kulturdepartementet”. Slutstationen för pk.
”Från Graven” verkar tro att recensenterna jag refererar till inte har läst Lars Vilks bok, vad grundar du den slutsatsen på ”Från Graven”?
Nej, vad jag antyder är att avfärdandet från recensenterna kom först (eftersom att det rörde sig om en bok av Lars Vilks) och först därefter följde motiveringarna.
Precis som Reepalus ”inte god konst” kom före eventuella motiveringar, ja till och med innan han sett tavlorna.
Vilks har ju varit persona non grata bland yttrandefrihetsantagonisterna länge, även om det antagligen blivit bättre senaste tiden.
Jag kan bara säga: läs boken ART.
En fantastisk upplevelse, rikt illustrerad med konstnärens egna teckningar – ett 25-tal,
Sakkunnig, humoristisk, inspirerande – den har allt det som klåparna inte begriper.
Köp eller låna den och njut!
Jag har även läst ”Hur man blir konstnär på 3 dagar” (tror jag den hette) Stor komik och mycket kunskap.
Hur skulle det vara om du läste boken själv, Ulf?
Innan du tycker något?
Innan du har en åsikt om vad recensenter tycker?
Innan du tycker något om vad någon annan tycker?
Innan du har en åsikt om av vad någon annan tycker om någon tredje?
Det kunde vara intressant att höra vad du tycker, efter att faktiskt ha satt dig in i den. Jag skulle inte ha något emot att läsa något negativt, men jag vill vill veta att den som tycker illa om den faktiskt har läst den, refererat till dess innehåll, och till sist recenserat den.
Själv har jag ingen väl grundad åsikt, eftersom jag inte läst den. Än. Men det kanske kommer. Jag har nämligen upplevelser av konst, oberoende av andras åsikt.
Jag har inte läst boken ”Art” men jag tycker mycket av det som Lars Vilks skriver om den institutionella konstteori verkar intressant och att faktiskt den teorin förklarar en del av det i samtidskonsten som förvirrar dagens konstpublik.
Samtidigt går det inte låta bli att notera hur Lars ignorerar den kritik Tino Sanandajis skriverier får från akademiskt håll och från framträdande borgerliga debattörer.
Lars Vilks verkar inte bry sig om eller förstå att Tino inte arbetar efter en vedertagen vetenskaplig metod när det gäller främst hanteringen av urval, kvalitetsbedömning och analys av källor.
Kritiken mot ”Art” handlar som jag kan utläsa av recensionerna inte om själva den institutionella konstteorin som sådan utan snarare bristerna i Lars Vilks vetenskapliga metod när han diskuterar den.
Samma ovilja eller oförmåga att använda en vetenskaplig metod går att urskilja i Lars avfärdande av kritiken som riktas mot Tino.
Du har inte lyckats med att visa hur Tino inte skulle arbeta utifrån en vedertagen vetenskaplig metod. Han har fått ett solitt stöd från andra ekonomer. Sedan ”tycker” du att man kritiserar brister i min vetenskapliga metod. Utan att du ens har läst boken eller kan komma med något exempel. Som jag har sagt tidigare är man inte förtjust i den institutionella teorin, den avslöjar lite mer än vad man önskar. Det är nog förklaringen, bortsett från att recensenter alltid skall visa upp kritik.
Jag finner att Ulf är den som är förvirrad, inte dagens konstpublik. Det skulle vara intressant att se Ulf utreda hur den institutionella teorin ”förklarar en del i samtidskonsten”. Ett enkelt referat?
De ständiga utflykterna till påståenden om Tino som ligger bredvid vad han egentligen sysslar med förvirrar däremot inte läsaren, utan uppfattas på goda grunder som systematiska och tradiga försök till ämnesbyte.
Men en sak när det gäller den institutionella teorin undrar jag; internationellt refererar begreppet till George Dickies ”Defining Art” (American Philosophical Quarterly, 1969). Det är ju ganska länge sedan, men ligger ändå rätt i tiden, relativt Warhol mm. Det är väl samma teori? Jag antar att samma teori för vad som är god konst gäller globalt, och av samma sociopolitiska skäl överallt?
Nu generaliserar du igen Lars, precis som dina kritiker menar att du gör i din bok. Det är du och inte jag som talar om kritik från ekonomer. Du vet väl vilken kritik jag menar.
P.S
Tino har även kritiserats av andra nationalekonomer, ett exempel är Hans Lööf.
Den diskussion som du envist fortsätter med har ingen substans. Du har fastnat på pseudohistorien med Harrison. Att Tino kritiseras av andra ekonomer är inte särskilt märkligt. Kritik finns överallt där det produceras forskning.
Dickies teori är en utgångspunkt men den är inte mycket mer än en princip. Han har presenterat tre versioner av den och för varje gång har den blivit allt lösare. Jag har gjort den användbar genom att bestämma vad som styr den, alltså det moderna konstbegreppet som inte är så gammalt. Dickies teori omfattar dessutom alla konstarter och eftersom de fungerar lite olika blir det mycket krångel med det. Min version är inriktad på bildkonsten även om man måste hantera också de övriga konstarterna.
Ta din medicin, Ulf.
Assar Lindbäck håller med Tino. I jämförelse är Lööf småpotatis.
Antisemiten svamlar på. 🙂
Lars Vilks har missuppfattat vad forskning är när han påstår att Tino Sanandajis inlägg i invandringsdebatten är ett resultat av Tinos egna forskningsinsatser. Tino har helt enkelt samlat in andra forskares resultat och valt ut de som passar hans teser.
Jag har tidigare länkat till en intervju med Jerzy Sarnecki där Jerzy mycket skarpt kritiserar hur Tino valt siffror som passar hans påståenden om en alltmer ökad brottslighet och valt bort sådana som ger en en annan bild av hur brottsligheten utvecklats i vårt land under de senaste decennierna.
Av Paulina Neudings intervju med Assar Linbeck framgår att han inte känner till Jerzys kritik av de påståenden som görs i ”Massutmaning” när det gäller brottsligheten i Sverige.
Onekligen lite tråkigt om Assar Linbeck mest skulle bli ihågkommen som nationalekonomen som gav Tinos kompilat av siffror, citat och påståenden sitt stöd utan att verkligen satt sig in i vad kritiken mot ”Massutmaning” egentligen handlade om.
Det är alldeles riktigt att Tino redovisar offentlig statistik och lutar sig mot forskning. Det bör man nog göra i ett så känsligt område. Men han gör ju inte bara det… Du kan ju exemplifiera vad som är felaktigt i Tinos redovisning av brottsligheten. Vad jag kan förstå är det inte något som längre är kontroversiellt. Du får också besvara frågan om hur väsentligt det är att Assar inte hade hört om Jerzys synpunkter.
Jerzy kommer till tals efter 2.20 minuter i detta omslag.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6630024
Det är väl ganska väsentligt att en professor i nationalekonomi ger sitt oreserverade stöd till en debattbok som falskeligen utger sig för att spegla forskningsläget när det gäller hur svensk brottslighet utvecklats de senaste decennierna.
Jerzy Sarnecki säger i inslaget att Tino Sanandaji återger statistiken korrekt.
”Av Paulina Neudings intervju med Assar Linbeck framgår att han inte känner till Jerzys kritik av de påståenden som görs i “Massutmaning” när det gäller brottsligheten i Sverige.
Onekligen lite tråkigt om Assar Linbeck mest skulle bli ihågkommen som nationalekonomen som gav Tinos kompilat av siffror, citat och påståenden sitt stöd utan att verkligen satt sig in i vad kritiken mot “Massutmaning” egentligen handlade om.”
Det Ulf påstår är påhitt som inte står någonstans i intervjun med Assar Lindbeck, se själva.
https://www.svd.se/lindbeck-ygeman-bor-lasa-massutmaning
Jerzy Sarneckis för inte fram någon konkret kritik mot min bok, han säger vagt att jag vinklar utan att en enda gång konkretisera. Det riktas sig till ignoranta människor som Ulf som vill avfärda.
Jag vinklar helt enkelt inte, det finns exempelvis ingen forskning som visar att invandring minskat brott i Sverige.
”Tino har helt enkelt samlat in andra forskares resultat och valt ut de som passar hans teser.”
Fel, jag har korrekt återgett forskningsläget. Det fattar inte du Ulf för att du inte är insatt. Jerzy Sarneckis innehållslösa kritik är ideologisk, han vill helt enkelt inte medge koppling mellan invandring och brott.
Många faktaresistenta tror att forskning kan visa vad som helst och att allt är åsikter. Om någon säger ”Tino har fel, han vinklar” kommer Ulf och människor som honom skrika triumferade att jag är motbevisat, det spelar ingen roll om de förstår ett ord om diskussionen.
/Tino
“Av Paulina Neudings intervju med Assar Linbeck framgår att han inte känner till Jerzys kritik av de påståenden som görs i “Massutmaning” när det gäller brottsligheten i Sverige. Onekligen lite tråkigt om Assar Linbeck mest skulle bli ihågkommen som nationalekonomen som gav Tinos kompilat av siffror, citat och påståenden sitt stöd utan att verkligen satt sig in i vad kritiken mot “Massutmaning” egentligen handlade om.”
https://www.svd.se/lindbeck-ygeman-bor-lasa-massutmaning
”Det är väl ganska väsentligt att en professor i nationalekonomi ger sitt oreserverade stöd till en debattbok som falskeligen utger sig för att spegla forskningsläget när det gäller hur svensk brottslighet utvecklats de senaste decennierna.”
1. Min bok ger ingen falsk bild av brottsutveckling, och det säger ens ens inte Sarnecki.
2. Ulf ljuger när han påstår att Assar Lindbeck inte känner till Sarneckis kommentar.
3. Assar Lindbeck är knappast enda expert som gett stöd till min bok.
Henrik Höjer, Forskning & Framsteg: ”Angeläget om invandringspolitik … Boken är synnerligen faktamättad – den bygger främst på offentlig statistik och forskning”
Håkan Boström, recension i vetenskapsrådet finansierade Magazin Respons: ”Tino Sanandaji är kanske den som betytt mest för att föra fram en saklig kritik mot den förda politiken … Detta är inget populistiskt inlägg utan en bok som har förutsättningar att bidra till en mer saklig debatt inom ett mycket infekterat område”
Docent Robert Östling i nationalekonomiblogg Ekonomistas
https://ekonomistas.se/2017/02/07/svart-och-vitt-om-invandringens-konsekvenser/
SVD: ”De fyra professorerna Magnus Henrekson, Martin Andersson, Johan Eklund och Pontus Braunerhjelm, skrev vid tillfället en debattartikel som försvarade den vetenskapliga redligheten i ”Massutmaning” och avvisade kritiken som förtalslik och substanslös. ”
Det finns många okunniga som inte kan skilja mellan sant och falsk och försöker skada min trovärdighet genom att diskreditera och sprida skitsnack. Ulf borde skämmas.
https://fof.se/tidning/2017/3/artikel/angelaget-om-invandringspolitik
http://tino.us/2017/08/sagt-om-massutmaning/
Ja, Ulf borde skämmas, men gör ändå icke detta, av följande skäl: 1) han är aktivist och är inte intresserad av någonting annat än att misskreditera, 2) han befinner sig inom spektrumet för autism, förstår inte språkets alla nyanser och söker därför hela tiden svart-vita slutsatser. Man tycker synd om honom tills han börjar kasta könsord omkring sig.
https://me.me/i/autistic-screeching-none-18551406
Stort tack Tino! Du har både kompetens och kurage!
För det första så säger Jerzy Sarnecki 3.20 minuter in i programmet att Tino Sanandaji har direkt fel i sitt resonemang om den svenska brottsligheten. Tino har missat flera vetenskapliga undersökningar som visar hur brottsligheten utvecklats under de senaste decennierna. Det gäller kohort undersökningar, undersökningar om hur brottsligheten utvecklats bland skolungdomar och undersökningar om hur många som måste uppsöka sjukhusvård på grund av våld.
På grund av Tino inte känner dessa viktiga undersökningar så blir hans bild av hur
den svenska brottsligheten utvecklats helt snedvriden.
9 minuter och 42 sekunder in i programmet så påpekar Jerzy att Tino saknar kunskaper om sociolog och inte förstår hur kulturer och subkulturer relaterar till varandra.
Att Assar Lindbeck inte känner till kritiken av Tinos påståenden om hur den svenska brottsligheten utvecklats är inte så konstigt men att Paulina Neudling missat denna kritik är närmast tjänstefel för en journalist.
Att sedan räkna upp en mängd ekonomer som stöd för det resonemang om brottsligheten i Sverige som sågats av en av Sveriges mest kända kriminologer är bara löjligt!
Personligen så tror jag inte att det är den riktige Tino Sanandaji som döljer sig bakom signaturen med samma namn.
Jag finner det närmast omöjligt att någon med forskarutbildning skulle använda så simpla och ovetenskapliga argument.
Vilka argument skulle vara simpla och ovetenskapliga?
Jerzy Sarnecki säger uttryckligen att Tino Sanandaji anger statistiken korrekt, men att deras tolkningar skiljer sig åt.
Redan där gör Ulf bort sig.
Vilka undersökningar är det som Tino Sanandaji skulle ha missat? Namnen på dessa undersökningar, tack!
Om du Lars Vilks läser mitt inlägg en gång till så kan du kanske komma med mer konkreta invändningar.
Jerzy nämner i radioinslaget vilka undersökningar som Tino missat. Lyssna en gång till på inslaget ”Från Graven” så får du namnen.
Nej, det gör inte Jerzy Sarnecki.