Kvalitet i konsten, en ständigt återkommande fråga. På Kunstkritikk tar sig redaktören Jonas Ekeberg an saken i samtidssituationen djupt inspirerad av metoo och alla strukturerna. Jo, han får erkänna att man inte lyckats leva upp till jämställdhet på Kunstkritikk. 57 % av artiklarna är skrivna av män och sålunda endast 43 % av kvinnor. Konstnärer som recenserats och intervjuats blir också till männens fördel 53 % mot 47 %. Jag skulle ju tycka att det inte är mycket att bråka om men nu är det millimeterrättvisa som gäller.
Mångfalden är viktig anser Ekeberg: ”En annen felles oppgave, om #metoo skal resultere i varige endringer, er å skape en generøs atmosfære der ulike historier og ulike perspektiver får lov til å sameksistere.” Det här betyder inte att det blir så många perspektiv förutom att man sedan länge vinnlägger sig om etnisk mångfald och marginella grupper (som passerar värdegrundsbedömningen).
Och så den här klämmiga slutklämmen:
”Spørsmålet er selvfølgelig om kvalitetsbegrepet er uavhengig av representasjon. Svaret er nei. Kvalitetsbegrepet – også innen kritikken – er i kontinuerlig endring, og om man åpner for nye stemmer, så vil man uvegerlig også bli nødt til å justere sitt kvalitetsbegrep. Dette er smertefullt, men nødvendig. Derfor må vi arbeide aktivt for å fremheve underrepresenterte grupper, både i kritikken og andre steder i kunstfeltet. Det bidrar til å utvikle et kvalitetsbegrep for et mer etisk samfunn.”
Hej och hoppsan. Så var det sagt även om det sedan länge står klart att inget är mera självklart än att representation är en väsentlig del av kvaliteten. Curatorer och kritiker är ytterst medvetna om vilka val man måste göra för att inte hamna i skottgluggen: Tillräckligt många kvinnor, tillräckligt mycket etnisk mångfald och tillräckligt många marginella grupper. Vissa projekt bör göras av representanter för vad projektet handlar om för att skapa tillräcklig autenticitet. Gränserna i det här ämnet är föremål för kontroverser men riktlinjerna ligger fast. Den renodlade konstnärliga kvaliteten är ett långt mindre problem eftersom vi lever i en tid när konstnärerna ständigt presterar projekt och verk som är av högsta kvalitet. Se bara på de sprängfyllda biennalerna där man sällan hör kritikerna gnälla över enskilda verk. Den som är ett lovligt och givet byte är curatorn som in i minsta detalj nagelfars angående representationen och huruvida denne lyckats med att skapa en helgjuten utställning. Naturligtvis är alla medverkande klara över att representationen inte får ta över hela föreställningen och att socialkritiska och politiska verk inte får helt dominera. Därför ser man en viss variation också vad det gäller tekniker och lite udda saker. Med lite kreativ formuleringsförmåga kan sådant också passa in i ett givet socio-politiskt tema. Sålunda skall allt detta leda till ett mer etiskt kvalitetsbegrepp. Konstens frihet blir det lite mindre av. Visserligen ligger det ett överskridande i att ge representationen en plats i den konstnärliga kvaliteten men det överskridandet har redan ägt rum. Nu kommer byråkratiseringen och begränsningarna.
I alla fall blir alltid valet kvar som oeftergivlig kvalitetsmätare. Därför kan man alltid konsultera artfacts för att se vad konstvärlden tycker. Våra svenska konstnärers lista ser just nu ut så här:
1. Nathalie Djurberg 392 (337)
2. Nina Canell 461 (599)
3. Öyvind Fahlström 493 (482)
4. Klara Lidén 507 (475)
5. Karl Holmqvist 727 (630)
6. Runo Lagomarsino 785 (900)
7. Goldin + Senneby 1215 (1217)
8. Sofia Hultén 1290 (1210)
9. Meriç Algün Ringborg 1461 (1402)
10. Hilma af Klint 1826 (1786)
11. Johanna Billing 1897 (1307)
12. Andreas Eriksson 1943 (1729)
13. Lina Selander 2428 (2878)
14. Henrik Håkansson 2751 (2987)
15. Kajsa Dahlberg 2782 (2533)
16. Annika von Hausswolff 2949
17. Jockum Nordström 3237
18. Ann-Sofi Sidén 3243 (2720)
19. Carl Michael von Hausswolff 3298 (2940)
20. Matts Leiderstam 3344 (2685)
21. Annika Larsson 3452 (2848)
22. Annika Eriksson 3468
Könsfördelningen kan man inte anmärka på. Etnicitet och marginella grupper hänger inte med och det är nog inte möjligt att göra mycket åt saken. För övrigt kan man konstatera att Nina Canell och Runo Lagomarsino är de mest framgångsrika klättrarna. Och man får anta att Nathalie Djurbergs långvariga framgång har passerat sin höjdpunkt. Moderna Museets hjärtebarn Hilma af Klint kommer nog att kunna avancera framöver genom en ny satsning men jag tvivlar på att hon någonsin kommer att nå den absoluta toppen.
Lars.V och tack för sedvanlig ord-beskrivningar, skvisäga älskvärdheter
-Får, ej ofta men lika giftigt var-gång och i ditt första stycket, -”Jo, han får erkänna – – – ”.
Såvar-det den hehe ”klämmiga slutklämmen” och angående dennes ord ”kvalitet—specifikt om detta relations-begrepp ”vill jag nog mena att det är ett riktigt ord justnu och kan placeras mellan, siffran noll och oändligt dock ej före händelsevis efter.
Som jag serdet liiite ISO 9001-stuket och jaja jag förstår denne behöver trygghet, men-ändå ehmm kanske rentav räknar med att leva i evighet?
Hursom-helst appropå kvalitet-system ISO, hörde häromdagen på radion och från Spanien reflektionen om tyngden pragmatism och menar -vad är drömmarna!
Konsten gräver sin egen grav.
Varför måste all modern konst alltid provocera?
Varför kan den inte bara vara vacker?
Jag som lekman kan relatera till Lars Jonssons fåglar som exempel .
De är skickligt målade och en fröjd för ögat.
Ett fantastiskt hantverk.
Tärnan är lika vacker som den som vilade på räcket en meter från mig på Högsåra.
Kanske för att det krävs talang för att göra ett sådant alster.
Det är lättare att göra en lerklump,kasta en kedja på den,och kalla den Afrikas kamp mot kolonialismen.
Är Lars Vilks rondellhund konst eller ett politiskt ställningstagande?
Hjälp mig.
Ni som kan mer än jag.
Konsten klarar sig alltid. Och till varje tid har man alltid en något bedagad officiell konst. Konsten kan inte enbart vara vacker eftersom vi har ett konstbegrepp som innefattar mycket mer än så. Dessutom är ”vackert” komplicerat. Något kan vara komiskt, sublimt, dramatiskt, groteskt etc. Konsten har också varit en föregångare i att etablera nya estetiska former som inledningsvis har mött mycket motstånd. Impressionisterna ansågs på sin tid som förskräckliga målare t ex.
Det är kanske lättare att göra en lera med en kedja och kalla den för något men det betyder inte att det blir någon framgångsrik konst. Dagens konstnärer kan i regel sitt hantverk. Många arbetar med video och det kräver minst lika mycket teknik som traditionella tekniker. Vilks rondellhund är ett konstverk men har också fått en politisk betydelse. Konsten får sällan något politiskt inflytande och politik blir ytterst sällan konst. Sedan kan det vara så att var och en gillar vissa saker och inte andra. Det betyder inte att det någon tycker är allena saliggörande, andra kan tycka om annat. I konsten har man i det stora hela enats om en kanon för kvalitet och det finnsingen anledning att betvivla att den gäller.
Tack för svaret .
Ett besök på Louisiana är en lisa för själen.
Brancusi och Giacometti .
Vackert.
Strindberg på Thielska.
Vackert.
Så kan man erinra sig att Brancusi mötte en hel del motstånd. I USA ville man inte se hans skulpturer som konst. Tullavgift som metall.