Under de senaste decennierna har konsten befunnit sig mellan polerna estetik och etik. Etiken har kommit att dominera eftersom konstens innehåll i politisk mening är den avgörande. Samtidigt fungerar konsten inte med en aktivistisk budskapsförmedling. Estetiken måste finnas med. Det går att skapa intressanta verk om man lyckas placera sig någonstans i mitten av den här polariseringen. Det blir knappast fråga om några omvälvande bidrag men tillräckligt för att fylla konstvärldens krav på hygglig kvalitet.
Man skall komma ihåg att situationen har uppstått i och med att modernismens estetik har övergivits. I ett tidigare skede, i varje fall fram till 1980-talet, var det tämligen självklart att estetiken automatiskt tillhandahöll en tillförlitlig etik. Kant betraktade estetiken som ett uttryck för harmoniseringen mellan kunskap och omdömesförmågan. De tyska filosoferna såg konsten som en väg till den absoluta insikten. Och den praktiska hanteringen kom att handla om konsten som ett uttryck för en högre, andlig erfarenhet. När detta gick i graven får estetiken svårigheten att skilja sig från det dekorativa. Under ismernas tid kunde konsten hålla sig levande genom att radikalt uppvisa nya estetiska möjligheter, alltför avancerade för att kallas för dekorativa.
Nu står man alltså i polariteten utan något egentligt rörelseutrymme. Det är därför vi har sett hur representationen blir en, ehuru något tveksam, förnyelsemöjlighet. Med representationen kan man komplettera konsthistorien eller rentav försöka skriva om den. Det som skall skrivas om är modernismens historia. Eftersom förutsättningarna för modernismens estetik inte längre är trovärdiga är det en rätt märklig nyhyllning av modernismen.
Jag tänkte på det här när jag såg Siri Aurdals utställning på Malmö konsthall. Ingen tvekan om att det är sevärt och värt mer uppmärksamhet än det tidigare har fått. Det ändrar ingenting avgörande i modernismens historia men den nordiska och kanske internationella konstscenen kan kompletteras med en kvinnlig konstnär. Det finns gott om exempel. I Göteborg kommer i höst en utställning om polsk sekelskifteskonst (kring 1900). Jo, det är inte bara Paris som producerar konst vid den här tiden. Men återigen, det förändrar inte något väsentligt. Vad man inte kan ändra på är hur inflytandet och påverkningarna har kommit från några bestämda håll.
Kan man överhuvudtaget tänka sig en modernismens återkomst?
Siri Aurdal, Våglängd, från 1960-talet.
Är inte modernismen indirekt kopplad till den gamla marxistiska vänstern, med anspråk på att företräda lagbunden oundviklig socialism i arbetarklassens intresse?
Det var i hög grad människor med borgerlig bakgrund som fyllde dess led på 60-70talen, och som anpassade sig till sovjetunionens fiasko genom att lansera postmodernism med genus- och klimathysteri som ersättning för proletariatets inställda historiska mission.
Broarna till arbetarklassen är brända för länge sen, på samma sätt är väl modernismen passé? Den nya totalitära vänstern är feminin, teknikfientlig och reaktionär, den är emot modernismens politiska anspråk på framåtskridande.
Att skriva om modernismens historia verkar vara den lösning som ligger närmast till hands.
– Verkligen på tiden man vidgar vyerna lite, det fanns så mycket intressantare saker runt förra sekelskiftet än fransk modernism. Monet är väl okej, bortsett från hans dammtavlor men finns det något tristare och mer överskattat än Matisse, Cezanne och Gauguin ?
https://www.epochtimes.se/M%C5%82oda-Polska—Sekelskifteskonst-fran-Polen-pa-Goteborgs-konstmuseum
Det intressanta med sådana som Julian Fa?at och Józef Che?mo?ski är att man får en tillbakablick i en svunnen tid, Edward Oku? påminner om Klimt.
sl
Modernismens ursprung som konströrelse kan man nog föra ned ända till de första åren på 1900talet. Picasso, Braque osv. Knappast kopplat till marxism/arbetarrörelsen på den tiden. Snarare naturvetenskapliga landvinningar samt kvasi-religiösa riktningar typ teosofin, österländsk mystik osv. Eller hur L V?
sl
Modernismens ursprung som konströrelse kan man nog föra ned ända till de första åren av 1900talet, med Picasso, Braque osv. Då var den knappast kopplad till marxism/arbetarrörelsen – snarare till naturvetenskapliga landvinningar samt kvasireligiösa riktningar som teosofin och österländsk mystik. Samt den snabba industrialiseringen/teknikutvecklingen och storstädernas tillväxt. Det nya ”hektiska livet”.
Jag menar naturligtvis inte att marxisterna ledde det konstnärliga arbetet, jag menar att den tidens uppfattningar om samhälle, konst, möjligheter och skyldigheter fick konsekvenser. 1905 års optimistiska perspektiv motsvaras av dagens dystopier om klimat och migration, vi har en konst i paritet med politiska grundfilosofier. Dagens politiska frälse lever av att skrämmas med klimatet, medan gårdagens lockade med förhoppningar om ljusnande framtid med hjälp av stigande skatter. Ganska stor skillnad.
I ett sådant perspektiv ser modernismen inte ut att ha framtiden för sig. Det verkar enklast för dagens kvastar att framhäva egenskaper hos modernismen vi inte kände till, därför att de är påhittade på senare år. Kanske med baktanken att postmodernismens brott med modernismens underliggande förhoppningar ska se mindre drastiskt ut? En enkel självreklamsoperation i en tid när ens eget påhitt visat sig mindre värdefullt?
Det är inte utan att tankarna går till Karl den skäggiges predikament; kapitalismen tömmer allt på innehåll. Religion, konst, kärlek – allt hamnar på marknaden och får ett pris, men saknar själ.
Ja, Lars, man undrar; och bara det kan göra gott.
Modernismen romantiseras, återkallas, när så behövs; kategorier kommer ju efter epok – att vara modern kallade framtiden pionjärerna.
Estetik finns alltid, men ändras med smak; väder och vind som drar runt knutar i ett samhällsbygge som väl aldrig kan slippa ifrån repen som håller fast ställningar och klängande snickare.
Att till slut välja bort det sensoriska är ju också en smaksak.
(Gurun Gudrun hälsar för övrigt; hon kommer, dock alltmer sällan, till min stuga, för att dricka dyrt grönt te ur spruckna koppar.
Claude Monet räknas tillsammans med Renoir som pionjär för impressionismen. Monets målning ’Impression: soleil levant’ (1872) gav namn åt den nya rörelsen.
Om impressionismen hade en höjdpunkt på 1870 och 1880 -talen så borde väl även modernismens tidiga år ligga på 1870-talet.