Konsten gradvisa försvinnande till ingenting
Ja, förklaringen till att Delacroix och Monet förlorar sin status som konst är att det är konstvärlden som gäller. Det vill säga om det gäller. Här går viljorna isär, merparten av konstvärlden tror fortfarande på uppenbarelserna i Den Heliga Skrift (”Världskonsten”). Tror man det, tror man också att de båda 1800-talskonstnärerna (och för övrigt hela rasket) är riktig konst. Men bättre än så kan vi. Om man inte tror på någon magisk konst som uppstår av sig själv över hela världen, får man nöja sig med att det faktiskt är konstvärldens uppfattningar som gör något till konst. Mot den bakgrunden är alltså inte Delacroix och Monet konstnärer genom att de skapar ”konst” utan bara genom att de legitimeras av konstvärlden. Eftersom det är så att teorin om konstvärldens utnämningar (den institutionella konstteorin) inte fanns under 1800-talet kommer även Delacroix och Monet att få konststatus enbart genom att uppdateras till konst enligt den institutionella konstteorin. Herrarna får förnyat förtroende men sent, ett genombrott för den institutionella konstteorin har vi inte förrän under 1990-talet.
Det låter sig därför sägas att Dante och Vergilius och Impression, soluppgång är konstverk från 1990-talet. Nu med institutionell etikett. Tror man inte på Världskonsten är det den enda möjligheten.
Konsthistorikern Bernard Berenson ((1865-1959) studerar ett arbete av Canova. Han kunde inte ana att det han såg inte var konst.