Som säkert de flesta har hört blev min skulptur Waaaall på Kvarntorpshögens skulpturpark nedbränd. Stilmässigt är det helt uppenbart site specific: Kvarntorpshögen är en vilande vulkan eller kanske inte fullt så men full av glödande oljeskiffer. Under krigsåren tog man upp oljeskiffer, resterna blev Kvarntorpshögen. Fortfarande finns det rykande (och ibland med öppen låga) partier. Men inte på den plats där Waaaall stod.
Som jag har nämnt i flera intervjuer har jag insett att bränder är en inte oväsentlig del i mina konstprojekt. Det har sina fördelar eftersom konsten, tämligen exklusivt, förstärks genom brand. En form av konstkritik som visserligen är brutal men samtidigt ett framhävande av dess provokativa kraft. På så sätt kan man rekommendera brandvandaler att inrikta sig på konstverk. En betydande fördel är att konstverk kan återställas hur många gånger som helst utan att något väsentligt går förlorat.
Lars V. -” obotlig optimist” fick jag höra i SRP1 igår, 11/6, där du fick en ordväxling angående aktuella som du säger – ”konstkritik” , rätt kul har ej tänk på sådan vy av kritik.
Intressant att du sjäv direkt kom ut i etern i en kortare ordväxling speciellt via extrema SRP1-miljön.
– Extrem miljö, av någon anledning sändes, jag uppfattat, SrP1 inslaget med dig endast en gång?
Gitte Ørskou tar jobbet som Moderna museets chef.
svt.se:
”Ørskou säger att hon vill att Moderna museet ska arbeta med konst med historisk kvalité, men också våga experimentera. Det som inspirerar henne mest är utställningar som vågar gå en ny väg.”
Utställningar som vågar gå en ny väg låter bra. En utställning lik den i Läsö vore ju på tiden även i Sverige.