Sven Anders Johansson recenserar Rune Lykkebergs ”Vesten mot vesten” (Aftonbladet). Författaren säger själv: ”Denne bog er skrevet for at finde ud af noget, jeg ikke forstår: Hvordan kan det være, at Vesten, der har overvundet alle rivaler og præsteret frihed, fred, lighed, velstand og fremskridt på et niveau, ingen havde regnet for muligt, er ved at tabe til sig selv?” Vill man se en dansk recension av den kan man gå till alltinget.
Men vad som intresserar mig finns i den här passagen av Johansson:
”I Lykkebergs ögon är Väst åtråvärt runt om i världen på grund av det vi har att erbjuda i form av frihet, tolerans och demokrati. Att det ligger något i det hindrar inte att även dessa värden bär på sin motsats. I dag blir det allt tydligare att snart sagt alla flyktingvågor också orsakas av klimatförändringar – i det ljuset framstår Lykkebergs hållning som mer chauvinistisk än dialektisk.
Samma tendens skymtar i diskussionen om den så kallade Daoud-affären (se SvT) och Jyllands Posten-krisen. Dessa internationella konflikter visade att det ”globala samtalet” är en realitet, hävdar Lykkeberg optimistiskt. Och visst, i en digital tidsålder kan satirteckningarna i en dansk tidning få globala konsekvenser.
Men samtidigt byggde ju reaktionerna på att samtalet inte är globalt. Tvärtom uppenbarade krisen de stora skillnaderna mellan dansk och arabisk syn på satir. Hur internationaliserade vi än tror oss vara så förblir den danska offentliga debatten besvärande provinsiell, precis som den svenska, den amerikanska, den peruanska och så vidare.”
Deskriptivt kan det vara riktigt att allting är provinsiellt. Men receptionen av Jyllands-Postens karikatyrer är inte så enkel att de kan avvisas med relativiserande provinsialism. Att de blev ett problem i västerländska länder hänger naturligtvis samman med postkolonialismens starka inflytande med skam & skuld. Och postkolonialismen är i så fall också provinsiell eftersom det är en västerländsk uppfinning. Liksom den idéhistoriska bakgrund som ligger till grund för allt som Johansson skriver.
Efter alla dessa relativiserande irrgångar inser man att det är något som måste gälla, alltså universella värden. Det är inte särskilt svårt men inte vidare postkolonialt.
Lars V. och avslutningsvis slutsats -”Efter alla dessa relativiserande irrgångar inser man att det är något som måste gälla”, -”inser”, jupp och det moste vara och är ”irrgångar” som gäller, relativiserandet.
Har svårt att tänka mig att relativiserandet är framgångsrikt i länder där Islam med sin lag, ”gälla” då de hos dessa sedan länge är odikutabla skavisäga post-klara besked.
Därmed vad är de klara besked för oss övrigas territorium.
Vad döljer vad vill vad avsikt från dessa post-något i mörkrets kärna och, drivande
SÄPO drar åt svångremmarna. Ska inte längre vara tillåtet att göra reklam för skiten.
Att spela överlägsna för att man tror på en tomte i rymden är ju stor komik i tragedin.
”I Lykkebergs ögon är Väst åtråvärt runt om i världen på grund av det vi har att erbjuda i form av frihet, tolerans och demokrati. Att det ligger något i det hindrar inte att även dessa värden bär på sin motsats.”
Väst är nog mest åtråvärt i pga dess ”fysiska” åstadkommanden.
Och hur ska man få ”rätt på allt”, när inte ens ”väst” har kommit förbi sina egna fallgropar ännu? 😉
Med tanke på att Kina släpper ut mer koldioxid än EU28 och USA tillsammans visar ju endast att Sven Anders Johansson är vänster och outbildad.
Inget annat än Aftonbladet-propaganda; rotera.
Trots allt kan vi skatta oss lyckliga att vi slapp Ullentotten!
Från Graven: Kina har 25% cirka? av världens befolkning, på sin lilla plätt. 🙂
Lars citerade/skrev:
Deskriptivt kan det vara riktigt att allting är provinsiellt.
Precis väl så.
”Och allt är nog ändå ”läropengar” – som allt ständigt har varit på vår… samhälleliga väg.” Eller?
Kina har c.a 1/5 av världsbefolkningen på den ”lilla plätten” som till ytan är något mindre än hela Europa eller hela USA.