2854: Bästa konsten

Här är karusellen som skall gå till kvällen… Inte trodde jag att Sölvesborg skulle bli den smash hit som den har blivit. Konstärendet har fått Moderna Museets chef Gitte Ørskou att återigen berätta sagan om de missförstådda impressionisterna (DN). Hur många gånger den har använts i liknande syfte tangerar det oräkneliga. Konstens och kulturens många agenter står i givakt. Vad man nog borde tänka på är att impressionisterna gjorde front mot etablissemanget, den gällande konstinstitutionen. Impressionisterna blev illa behandlade (dock inte så illa som det är brukligt att påstå) därför att de bröt mot den tidens värdegrund. Och idag sitter institutionen med sin värdegrund och avvisar det som inte passar in. Samtidigt föreger man att man är radikal. Men den radikalismen har blivit konventionell. Där har vi ett betydligt större problem. I Sölvesborg är det bara om den återkommande diskussionen om den breda publiken gentemot den smalare. Därtill i minsta möjliga skala.

Men för den heta önskan om att delta i debatten med något bejublat inlägg är det väsentligare att anstränga sig att efter bästa förmåga att missförstå motståndaren, vinkla, polarisera och framhålla sin egen förträfflighet. Patrik Lundberg har ett mera avslappnat förhållande till hela historien (Expressen). Det finns också skribenter som nämner något av den lavin av konventioner som numera har kommit att utgöra huvudparten av samtidskonsten (SvD).

Vad har då presterats under de senaste 20 åren? The Guardians kritiker har samlat sig till en topplista över vad de anser vara de bästa verken. Lite överraskande placerar de Ragnar Kjartanssons ”The Visitors” på första plats, följd av de mera förväntade Jeremy Deller och Pierre Huyghe. Endast ett av verken har lyckats skapa lite oro i konstvärlden. Tania Brugueras ”Tatlin’s Whisper” fick ett blandat mottagande när den uppfördes på Havannabiennalen. Den ifrågasatte regimens censur vilket inte var helt rumsrent.