Del 327: Documenta 12, gammalt som nytt

Documenta har nu börjat få ett stort antal kommentarer och recensioner. Helt klart har Buergel lyckats överraska och vinna huvudsakligen positiva poäng. Mitt första intryck av hur utställningen ter sig för kritiker och journalister är att de givna temana fungerar och att uppsättningen av konstnärer inte ifrågasätts.

Det som konstvärlden väntar sig är som alltid något nytt. Och det som är nytt här, ja det är att visa det gamla och att inte använda sig av direkt tongivande samtidskonstnärer. En tillspetsad konklusion är att det inte längre är en ny generation som skall leverera det nödvändigt nya. Svårigheterna att leverera är välkända. De strävanden som vi har sett under det senaste året har handlat om att retirera och framhäva återbruk. Återbruk kräver ny kontext enligt mallen, gamla verk blir som nya med uppfräschad diskurs.

Genom den stränga estetiseringen av utställningen försvinner till stor del dee utmattade kvalitetsbegreppen ”angelägna sociala problem” och ”ställa viktiga frågor om makt, klass och kön”. Den estetiska behandlingen av materialet med ”formernas migration” tycks fungera. Gamla konstverk och konstverk från andra kulturer visar liknande former som nya. Det är ett väl beprövat medel, och jag ställer mig tvivlande till den metoden, men kritikerna är med på noterna. Man har då äntligen fått en utställning där man kan se på saker utan att skämmas och utan att man behöver skriva en halv sida om politiska förhållanden.

”Är modernismen vår antika historia?” har Buergel kastat fram. Jodå, det håller nog, modernismen kan inte återställas utan bara betraktas som en tid då det estetiska inte bara var möjligt utan också självklart. Documenta blir en framställning av vår tids konst sedd genom en modernistisk estetisering. Buergel höll onekligen sitt ord när han tidigare uttalade ”It will be beautiful!”

Så är det fritt fram för kritikerna att välja ut sina favoritverk. Alltså inte längre av angelägenhetsskäl utan för att de bär med sig ett uttrycksvärde, den sociala kritiker dämpad genom estetisering och med modernismen som en ständigt närvarande och ouppnåelig underton. ”Bare life” är lika tunt som genialt. Det finns ett liv som inte behöver omsättas i att vara exempel på något som skall socialkritiseras. Tillvaron är som den är och det är inte mycket konsten kan göra åt den saken.

Genom det stora antalet mindre välkända konstnärer blir det inte heller möjligt att komma med den vanliga kritiken att man har sett bättre saker av dem tidigare. Praktiskt taget allt finns med. USA har fått träda tillbaka, vilket är politiskt korrekt. Att Skandinavien inte har någon position att tala om kan ingen bråka om. Inte ens nordborna.

En av många möjliga favoriter Phantom Truck 2007 av spanjoren Iñigo Manglano-Ovalle (1065). Trucken syftar på ett biovapenlaboratorium som trollades fram av Colin Powell för att få underlag till Irakkriget. Men det är inte mycket socialkritik, långt mera fungerar den som populär skulptur.