Del 330: Svagheterna i fästning Documenta 12

Jag skrev igår att jag skulle diskutera den tyska kritiken av Documenta. Efter att ha fördjupat mig i den, och även i övrigt, har jag kommit fram till att den tyska kritiken bör tas på allvar. Den är för övrigt inte bara tysk, se också New York Times.

Men låt oss se på utställningens relativt okontroversiella svagheter.

1. Aue-paviljongen.

Dessa temporära byggnader framför Orangeriet är tänkta som utställningens flaggskepp. Men här är praktiskt taget alla överens: Buergel har packat rummen fulla med konst längs golv och väggar. Och det är inga tjusiga lokaliteter trots alla draperier och textiler. Vid utdömandet av Aue-paviljongen skräder de tyske inte på orden: ”Ein Rumpelkammer” (en skräpkammare) som Nicola Kuhn skriver i Der Tagespiegel. ”Växthus som slukar väldiga luftkonditioneringsanläggningar”, Holger Liebs i süddeutsche.de. ”Har charm som ett bayerskt öltält”, skriver Frank Kallensee i Märkischer Allgemeine.

Ta en titt på ”flyktingbarack eller birtält”.

Alltså och uppenbarligen blev trängseln ogunstig i paviljongen. Nå, Buergel har inte gjort några utställningar att tala om, han är en oerfaren curator vilket också gäller hustrun Noack.

2. Tanken var att röran i Aue-paviljongen skulle hållas samman av det estetiska temat, formernas migration. I första rummet skall man uppfatta den gröna färgen och de där befintliga konstverkens form som det sammanlänkande (enligt Buergels egen guidning). Trots att det rör sig om vitt skilda objekt från olika kulturer. Det här köper inte den tyska konstkritiken och inte väl någon annan heller. Att det finns formöverensstämmelser är en rent tillfällig affär och om en sådan skall vara tillräcklig för att hålla samman en så gigantisk utställning som Documenta krävs betydligt mer uppbackning. Men det finns inte mer. Den tyska kritiken kastar sig över detta och t ex skriver Tim Ackermann i Welt Online: ”Formförvandlingskonceptet visar sig vara en intellektuell luftblåsa”. Han har rätt i sak. Det håller inte.Jaha, då kommer man till de enskilda konstnärerna.

3. Kriterier för urvalet av konstnärer. Vad kan det vara för något? De tyske har här samstämmigt kommit fram till att det inte finns något sådant, valen är tillfälliga. Jo, något finns det: Buergel/Noack vill inte visa tongivande konstnärer som har marknadens gunst. Sådana får inte vara med (bortsett från Gerhard Richter). Ett annat kriterium är att man skall ha varit med i äktaparets tidigare utställning Die Regierung. Men även om man skrapat botten i den församlingen så räckte det inte, det behövdes 100 till. Ut och samla! Så har det tydligen blivit lite här och lite där. En princip är en jämn könsfördelning. Det kostar så lite när man har en samling konstnärer som kan bytas ut mot en annan samling utan att resultatet skulle påverkas nämnvärt. När man i huvudsak använder sig av konstnärer som rankas på artfacts från 2 000 och uppåt finns det många att välja på. ”kvaliteten på de något över hundra konstnärerna verkar dåligt samordnad”, skriver t ex Claudia Spinelli i Die Weltwoche. Troligen är det riktigt. Buergel blir bjuden på middag på El Bulli i Barcelona och genast bestämmer han sig för att invitera mästerkocken Ferran Adrià till Documenta. Osv.

4. Konstbegrepp. Enligt ett tidigare uttalande i Frankfurter Allgemeine har Buergel inget konstbegrepp. ”För mig spelar frågan om något är konst eller inte ingen roll”, säger han i Kunstzeitung 130). Och i Frankfurter Rundschau anger Buergel sin vittomfattande syn på konsten: ”Konstnärlig intelligens manifesteras inte i något bestämt medium, att konst inte bara identifieras med fotografi, skulptur och måleri etc.; även, under vissa omständigheter, kan matlagning vara konst.”

Ja, vad kan det vara för omständigheter? Förmodligen när Buergel känner för det.

5. Konstpedagogiken. Det finns två speciellt intressanta områden i konsten. Dels estetiken (vad skall man göra med den) och dels konstpedagogiken (ett eftersatt lågstatusfält). Buergel har onekligen gett sig i kast med dessa. Som redan framgått var hans tolkning av estetikens återkomst mest ett försök till förnyelse av den känslige konnässören (som inte ens var särskilt känslig). Konstpedagogiken behövs mer än någonsin. Documenta har gått in för detta och hur är utfallet? Den tyska kritiken är skoningslös. Bazon Brock (legendarisk kulturpersonlighet som bl. a grundade besökarskolan på Documenta 1968): ”Det här är slutet på den av staten befrämjade konsten; D12 kan inte uppfylla sitt eget framlagda bildningsuppdrag.”

Holger Liebs gör sig lustig över Roger Buergels röst i den Audio-Guide som besökaren kan gå runt med och citerar honom direkt: ”Vad händer när man fogar bild till bild? Uppstår en” /konstpaus/ ”ordning? Kanske t o m” /konstpaus/ ”en värld” ”Så går vi vidare”.

Han är långt ifrån ensam om att inse det löjliga i Buergels ambition att på ett förfinat konnässörsätt förklara konsten. Farbror Roger använder sin mjuka stämma för att förmedla finstämd konstpedagogik. Inledningsorden i Audio-Guiden avbryts nästan omedelbart med ett musikaliskt inslag som skall ange den stämning i vilken man tydligen skall försätta sig när man vandrar runt. Det blir Schumanns sång med pianoackompanjemang ”Kvinnokärlek och –liv”, den första sången ”Sedan jag sett honom”.

Att ge sig på det konstpedagogiska problemet är en god idé men man får se upp. I detta landskap sitter det många kalkoner i träden.

Även om ni inte kan tyska bör ni lyssna på inledningen i Audio-Guide med Buergel. Man tvingas nog säga att här blev det katastrof.

Säkert fungerar Documenta ändå. Ett inte alltför lyckats statement är trots allt en utgångspunkt för den fortsatta diskussionen. Vi kan dock lära oss följande: ”Du skall inte göra som Roger gör.”

De ”bayerska öltälten” eller ”Ikea-extrapris”