En intressant diskussion kring konsten och yttrandefriheten finns i den norska tidskriften Billedkunst. Redaktören Kjetil Røed skriver i en artikel:
”Ifølge den britiske journalisten og forfatteren Nesrine Malik, som vi nylig så forelese på Litteraturhuset i Oslo, brukes ytringsfriheten som dekke for å opprettholde makthierarkier og hegemoniske posisjoner som undertrykker grupper og individer, ved å henvise til nettopp PK.”
I detta yttrande finns en välkänd dubbelhet. Å ena sidan kan det väcka indignation när en marginaliserad grupp drabbas av kritik eller satir, under förutsättning att utövaren representerar den vita hegemonin. Å den andra sidan kan den som kommer med ett sådant inlägg drabbas genom att makthierarkin ser detta som olämpligt och onödigt.
Det blir en fråga om ideologi och identitetspolitik. Den som sitter på ett starkt PK-mandat vinner naturligtvis.
En annan sak, som också hänger samman med detta är kritiken mot en text som har skrivits av konstkritikern Lars Elton. Elton har beskyllts för att ha påstått att konstnären Germain Ngoma fick ett konstpris för sin hudfärgs skull. En närmare läsning av texten visar att Elton har följt PK. Men det räcker med en den minsta insinuation för att saken skall gå igång. I det här fallet tog texten bort men återpubliceras i Billedkunst.
Vad som är svårt att diskutera är att representationen är en konstnärlig kvalitet. Germain Ngoma är inte på något sätt en ovärdig mottagare av priset men eftersom det finns gott om konstnärer som kan prestera tillräckligt bra konst infinner sig frågan om vilken roll representationen spelar.