3000. Kris och kvalitetskris

I dessa tider med inskränkningar och begränsningar drabbas också konsten. Det stöd som skall komma konsten till del möter också motstånd. Är det motiverat att gynna en bransch som inte är lönsam och vars kvaliteter är något outgrundliga. Det är inte lätt att avgöra vad som är konstnärlig kvalitet eftersom varje diskussion ger upphov till en rad åsikter. Dessutom tillkommer rättvisekrav som t ex diskuteras i den här artikeln i Kvartal. Artikeln handlar om jämställdhet och det har blivit tämligen självklart att representation är en konstnärlig kvalitet. Det blir rätt märkligt.

Nåja, oavsett vad man menar om kvalitet är det konstvärlden som avgör. Det som konstvärlden bekräftar som kvalitet är kvalitet. Formuleringen kan tyckas cirkulär men blir det inte genom att det motiveras. Argumenten för kvalitet återfinner man i recensioner, curatorers uttalanden, i diverse sammanhang när en konstnär presenteras osv. Självfallet är det av största vikt från vilken position i konstvärlden det uttalas. Argumenten brukar sällan preciseras och det låter sig inte göras att vaska fram vad som är det avgörande kvalitetsdraget. Men det går utmärkt att se vart vindarna blåser, vad man föredrar och vad som inte är tillräckligt. Enklast får man fram de rådande trenderna genom att se hur teman på utställningar formuleras och hur konstnärerna som medverkar inordnas i detta.

Samtidigt får man understryka att kvalitet, alldeles särskilt i samtidskonsten, inte är beständig utan ändras efter en tid. Därav följer att merparten av uppstickande konstnärer efter hand försvinner. Det krävs en del arbete för att tränga genom konstvärldens kvalitetssystem emedan man inte gärna talar direkt om kvalitet. Inte heller framgår det på vilken nivå en recension befinner sig. Som jag har påpekat många gånger finner man den högsta normen inom den internationella samtidskonsten. Recensenter behandlar dock konstnärer även på andra nivåer och dessutom markerar man sällan vilken position en viss konstnär har i den internationella samtiden.

En annan fråga är vilka bidrag konsten ger till samhället. Vanligtvis behöver det inte motiveras. Konsten är ett etablerat kulturkapital. I besparingstider kan det ifrågasättas. De konventionella svaren är rätt tunna i sådana sammanhang; ”konstnären lär oss att se”, eller det existentiella: ”hur det är att vara människa”. Ofta sägs det att konsten vill starta en diskussion. Inget av detta är riktigt övertygande inför barska ekonomiska omständigheter. Dagens samhällsorienterade konst har lite större möjligheter eftersom den, som det heter, framhåller angelägna frågor kring klass, kön, miljö, etnicitet och makthierarkier”. Någon större inverkan på samhället har detta inte men det låter bra och det kan möjligen räcka.

I den situation vi befinner oss i är nog det starkaste argumentet att samhället och politiken i det längsta vill behålla status quo. Även om det dyker många spaltmetrar om en positiv nyordning efter coronakrisen brukar den samlade benägenheten att vara konservativ: Att ändra så lite som möjligt. Det är också mitt stalltips.