Man glömmer lätt att det nu så heta ämnet för dagen inte handlar särskilt mycket om rasism utom om estetiseringen och fiktionaliseringen av ämnet. Dramatik och kraftfullt vinklade uttalanden skapar den rätta känslan av dramatik. Demonstrationerna i Malmö var fredliga och blev därför snabbt ointressanta (Kvällsposten). I de olika ringhörnen återfinnes duellanterna med givna roller. Ingen kan riktigt besegra den andre eftersom båda har sina anhängare som trogen hejarklack (ETC). Om det finns någon rimlig och modererad slutsats är den av föga värde eftersom den helt enkelt blir lite tråkig.
När nu så många statyer har åkt ner i en utlevande entusiasm dyker problemet med de tomma plintarna upp. Banksy har kommit med ett utmärkt förslag som kan tillfredsställa alla (Instagram). Ett alternativ är statyer av George Floyd, mannen som visade att även den värste outsider aldrig kan räknas bort. Han återvände från de fördömda som helgon. Inget är omöjligt i den postmoderna teatern.
O.J. Simpson skulle också funka
Vem för dessas talan sedan länge glömda och gömda under hucklen och hot och ständigt pågående.
https://www.samnytt.se/den-glomda-arabiska-slavhandeln/
Lyssnade på p3 dokumentär om dig. Den enda frågan som som slog mig var: Var det värt det?
Jodå, det finns också många fördelar. Utan den hade jag aldrig blivit porträttmålare t ex.