Livvaktsskyddet är en del av projektets relationella estetik. I detta ämne finns en del att redovisa.
Under åtta år hade mitt livvaktsskydd utövats i välvilligt samförstånd. Men en dag fick jag ett oväntat besked om att jag skulle vara observant på mina förflyttningar. De skulle göras i mitt intresse och inte i någon annans. Eftersom jag är placerad på behörigt avstånd från min tidigare närmiljö blev förflyttningar enligt myndigheten besvärande. Jag upplystes om att de nyinköpta bilarna tog mycket bensin. Alldenstund jag inte kunde förstå vilka av mina transporter som utfördes i någon annans intresse förhörde jag mig närmare om saken. Jag fick då veta att vissa resor klassificerades som ”serviceresor”. Mysteriet tätnade då jag inte kunde erinra mig att jag utfört något som inte jag själv var engagerad i och kunde motivera (som skyddsperson ska man egentligen inte behöva motivera vad man vill göra). Saken var alltför komplicerad för att behandlas på gruppchefsnivå därför besvarades min fråga av kommissarien:
”Termen ’serviceresa’ är inget vedertaget begrepp utan mer en intern benämning på en del i ett uppdrag.
Det är alltså inte själva resan man bedömer att personskydd behövs på, utan uppdraget som skyddspersonen skall åka till. Dessa transporter brukar benämnas som ’servicetransporter’ eller ’serviceresor’. I vanliga och i de allra flesta personskyddsuppdrag möter man upp skyddspersonen på platsen där uppdraget äger rum och hon/han tar sig själv dit och därifrån.”
Efter detta kom kommissarien fram till att det inte gäller för mig eftersom jag inte kan möta upp. Jag befinner mig i ett skyddat boende och kan inte på egen hand utföra någon form av förflyttning. Begreppet ”serviceresor” kunde avvecklas men så lätt ger sig inte en myndighet som vill göra nedskärningar. Den goda tiden med livvaktsskyddet var förbi, nu väntade inskränkningar och åtstramningar.
(forts. följer)