3034: Aktivismen i samtidskonsten

Ihållande trend i samtidskonsten, jo, den politiska sektorn med sina förutsägbara ämnesval och ideologiska hållning är den ständiga menyn. En sak kan dock noteras, ett utökat intresse för grupporganisationer som kan vara mer eller mindre löst knutna till ett konstintresse.

Den indonesiska gruppen Ruangrupa är utsedd till att leda Documenta i Kassel 2022. Dess arbete kretsar kring hållbar utveckling och skapandet av offentliga publika rum som skall aktivera en publik. De vänder sig mot det man kallar för hierarkiska val av konstnärer till utställningar. Konstens hierarkier är ett favoritämne sedan länge och problematiken är olöslig. Det man kan komma fram till är att byta ut en hierarki mot en annan. Ruangrupa har valt att välja ett antal grupper med liknande inställning som de själva har:

Fondation Festival sur le Niger (Ségou, Mali), Gudskul (Jakarta, Indonesia), INLAND (Madrid, Spain), Jatiwangi art Factory (Jatiwangi, Indonesia), Khalil Sakakini Cultural Center (Ramallah, Palestine), Más Arte Más Acción (MAMA) (Nuqui, Choco, Colombia), OFF-Biennale (Budapest, Hungary), Trampoline House (Copenhagen, Denmark) and ZK/U – Zentrum für Kunst and Urbanistik (Berlin, Germany). (artnet)

Ser man genom dessa ser man att det rör sig om olika former av politisk aktivism. Som alltid i konstsammanhang är verksamheten främst symbolisk. Vad som kan vara intressant är hur mycket grupper/organisationer kommer att få plats i samtidskonsten. Även om antalet grupper har ökat under senare år är det svårt att föreställa sig att de kommer att dominera. Jag tror att det kommer att förbli en mindre sektor som kan fungera som en symbolisk utmaning mot konstmarknaden.

Ruangrupas initiativ har naturligtvis drabbats av pandemin. Visserligen är det två år till utställningen i Kassel men det är osäkert att planera omfattande publika aktiviteter på en rad platser. Det är knappast tal om någon större förändring av konsten. Den politiska aktivismen har funnits en längre tid och inplacerad i ett större konstsammanhang förblir den ett betraktningsobjekt, ett estetiserat objekt. Den fördel man kan vinna är att det är ett lovvärt inslag, ”konsten tar sitt ansvar”:

“We want to create a globally oriented, cooperative, interdisciplinary art and culture platform that will remain effective beyond the 100 days of documenta 15,” ruangrupa said. “Our curatorial approach aims at a different kind of collaborative model of resource use—economically, but also in terms of ideas, knowledge, programs, and innovation.”

Ruangrupa vill vidare komma bort ifrån objekttillverkning: “The shift towards knowledge- or information-based practices and away from object-making is something we have practiced, but it has never been so clearly necessary to so many.” (artnet)

Det är en tanke som ständigt dyker upp och som alltid har visat sig vara en fiktion. Konsten lever genom sina objekt även när de har relationell eller processuell karaktär.

Man kan ändå slå fast att den politiska aktivismen i konsten håller i sig även om man inte vet hur den skall få någon större betydelse.