3042: Konst och liv

Ehuru ratad och ansatt under den postmoderna eran överlevde modernismen. Efter en kortare epok med ironisk distansering återvände konsten till sin fundamentala position, subjektets känslor. Visserligen med ett kompakt socio-politiskt patos men likafullt. En målsättning för modernismens konst var att förena liv och konst. Det lyckades inte så väl men projektet skulle nå oanade höjder under den tid i vilken vi nu befinner oss. Vi fick stifta bekantskap med konstaktivisten som snabbt drog med sig stora skaror. När någon politisk rörelse drar genom världen blir anslutningen formidabelt omfattande. Någon estetisk distansering blir det emellertid inte och därigenom missar man igen möjligheten att uppnå föreningen av konst och liv. Någon egentlig förening kan det inte vara fråga om utan snarare än balans, varken för mycket eller för litet av det ena. Och ett ständigt in- och utstigande: Nu i konsten och nu i livet. Statyruljansen skulle kunna ha varit ett utmärkt inslag i detta med sina fantastiska övertoner. I varje fall ligger readymaden nära till hands när man stöter på exempel som kejsaren Konstantin och vite Krist (telegraph, sun).

Jag tycker att jag själv har lyckats ganska väl. En förutsättning är att det konstnären komponerar med är äkta livsvara. Alltså deltagare som agerar oskuldsfullt och ”äkta” (dvs. omedvetet), utan att se sin estetisering.