Det blev många svallvågor efter Bogdan Szybers underkända konstnärsforskningsavhandling. Diskussionen har en avsevärd bredd och en sak som har blivit markant är hur man skall bestämma vad som är bra konst. T ex skriver musikprofessorn Henrik Frisk (Aftonbladet):
”Jag välkomnar en debatt om de värdesystem som styr bedömningen av konstnärlig forskning i akademin, men den behövs just därför även för de system som styr bedömningen av konstnärlig kvalitet i allmänhet.
Rätten att definiera vad som är bra konst styrs av ett komplext system som ofta är kopplat till tydliga maktpositioner, och det bidrar inte alltid till mångfald i kulturlivet. Men här kan den konstnärliga forskningen komma att spela en stor roll då den kan synliggöra dessa system. Kanske beror skepsisen mot konstnärlig forskning på just detta?”
Vi noterar att han lyckas få med modeorden ”maktpositioner” och ”mångfald”. Han uttalar också en förhoppning att den konstnärliga forskningen kan synliggöra dessa system.
Men det behövs inte. I bildkonstvärlden är det inte särskilt svårt att se hur det fungerar. Konstvärlden är elitistisk och måste så vara: Endast den som är insatt och som har lyckats få detta bekräftat kan skapa kvalitet i konsten. Det är inte särskilt svårt att skaffa sig en överblick om vem och vad som gäller i den högsta divisionen i konstvärlden. Här finner vi framträdande musei- och konsthallsledare, curatorer, kritiker, konsthistoriker etc. Dessutom är konsensus påfallande och den blir synlig i vilka konstnärer och vilken typ av konst man väljer att ställa ut och skriva om. Ett mycket enkelt och i stort sett entydigt system. ”Mångfald” saknas inte om man med det menar konstvärldens syn på mångfald som främst handlar om rättvisrepresentation av genus och kulturer. Däremot ingår inte den konstnärliga forskningen i de framträdande kvaliteterna. Generellt sett är konstvärlden skeptisk till det svårhanterliga och teoretiska material som denna representerar. Därtill kommer att det i de flesta fall är relativt underordnade konstnärer som producerar dessa projekt som inte är särskilt lämpade för de utställningar som dominerar konstutbudet.
Konstnärlig kvalitet kommer alltså till genom bekräftelse av konstvärldens elitstyrkor. Så måste det alltså vara. Man kan opponera sig och framhålla annat men det blir då en förhoppning om att få gehör i högre instanser och därmed bekräftelse på att det verkligen är en kvalitet.
För en vanlig icke kännare är bra konst det som retar upp, väcker tankar, är bara vackert helt enkelt eller genialt och som lämnar avtryck på något sätt. Det är dock ganska sällan nu mera jag har sett något som hör till ”mina”kategorier. Kanske är det ett slags trötthet efter otaliga sedda utställningar?
Man skall komma ihåg att det som retar upp och även det vackra bör förekomma sparsamt om det skall ha något större värde.
Vackert elakt, namnet på verket.
Trodde konst skapades under en spontan ingivelse och inte efter ett dirigerat arrangemang.
Men vad vet jag – en obildad amatör.
Det har alltid förundrat mig att du är så kritisk till konstnärlig forskning. Hade du sökt inkognito, vågar jag påstå att du hade kommit in på alla konstnärliga doktorandutbildningar du hade sökt till. Din konst är helt i linje med vad jag ser på bildkonstutbildningarna, och jag säger inte det för att vara elak, jag har inget intresse av att vara det. Nu är jag ju dock en enkel spelman och om bildkonsten vet jag mindre än om musiken.
Och, ja, maktpositioner och mångfald är ord som har betydelse långt bortom deras ideologiska meningslöshet (och som kanske inte är så nya ändå?). Att värna om dessa är möjligt utan att konstens elitism samtidigt behöver falla. Det är inte antingen eller.
Jag hade gärna bjudit in dig till ett seminarium för att fortsätta diskutera, men jag gissar att du fortfarande har svårt att röra dig fritt?