I den ändlösa raden av rättviseaktivism skonas inte museerna. Visserligen har försöken till nya museidefinitioner inte lyckts få ett helt genomslag men oundvikligen rör det sig mot det hållet. Det kontroversiella förslaget lyder:
“Museums are democratising, inclusive and polyphonic spaces for critical dialogue about the pasts and the futures. Acknowledging and addressing the conflicts and challenges of the present, they hold artefacts and specimens in trust for society, safeguard diverse memories for future generations and guarantee equal rights and equal access to heritage for all people. Museums are not for profit. They are participatory and transparent, and work in active partnership with and for diverse communities to collect, preserve, research, interpret, exhibit, and enhance understandings of the world, aiming to contribute to human dignity and social justice, global equality and planetary wellbeing.”
Man får fundera lite närmare på vad dessa formuleringar egentligen avser. På vilket sätt skall museerna lämna bidrag till sådant som social rättvisa och global jämlikhet? Det går ju inte utan att välja någon näraliggande ideologi. Vad som kan vara svårt att förstå är att de tankar som dyker upp i dagens aktivism med åren har blivit alltmer konventionella. Och i varje fall är konstmuseer till för att handskas med konst. Konst och etablerade konventioner passar inte väl samman.
Det är ett förslag till nytt styrdokument för ICOM, den internationella museiorganisationen. Någon vill ha ännu mera papper på rätten att använda muséerna för politiska ändamål. Jag tror inte förslaget antogs, men kanske är det som med euron, röstar folket fel kommer frågan upp igen och igen, lätt modifierad, tills de lär sig rösta rätt. De krafter som anser att muséer ska driva feminism, antirasism och klimatfrågor avancerar på byråkratiskt vis. Med tiden skrotar de nya kvastarna delar av samlingarna, när de bedöms som ointressanta för det nya syftet med muséet.